Det är alltid lättare att lämna än att bli lämnad. Därför jobbar jag i mitt inre att hjälpa mig själv att ännu bättre lämna av egen kraft.
Scen: Hejdå till Lyckliga Hon, dryft om lägenhetsförsäljning. Hon på väg till Genus, Rockys och Baristas hemstad. Nervöst, och laddat och jobbigt. Jag blev ledsen och mindes både otrohet, lura mig blå och lögner och irritation. Oklarheterna nu. Allt som har med den staden att göra. Jag bad henne hälsa till Genus, och minnet for iväg till vårens otrohet och alla lögner. En tanke att Genus aldrig hälsat tillbaka till mig. Tom blick och en Hon som insåg och både förstod och blev besvärad. Inga "Men du då...".
Det är lättare att lämna. Det är ännu lättare att lämna med goda argument. Till goda argument räknas att en människa inte är bra för dig. Till exempel en människa som ljuger, sviker, höjer rösten, och sällan frågar hur du har det. En som definierar dig på sätt som gör illa.
Det är ännu lättare att lämna genom att hata. Det är jättelätt att gå ut i en vanföreställning om den onda partnern som gjort dig illa och som det bara är så otroligt skönt att slippa. Befrielsen desto större i jämförelse.
Men vad händer med en människa som hatar? Hur förtvinad blir man inuti när tankarna går ut på att se illasinnat på och vantolka en annan eller flera människor? När raljanta beskrivningar om partnern till andra besvaras med "X är verkligen inte riktigt klok". Nej, jag trivs inte med att vara sådan. Jag vill inte få andra människor att säga så hemska saker om Lyckliga Hon. Hon är värd bättre än så. Våra elva är värda en bättre historieskrivning än så.
Det är små människor som gör så. Jag vill inte vara liten inuti.
Därför kämpar jag för rätten till en klok historieskrivning om vad som hände. Jag är arg men jag vill vara arg och stor. Mitt sätt att få ut ilskan är att vi ska prata oss fram till förståelse om vad som hände. Vi är nära men en stor bit är kvar.
Därför vill jag gå en annan balansgång än hatandets. Jag vet hur dålig Lyckliga Hon varit för och mot mig, och jag vet hur dålig jag låtit henne vara genom att ta åt mig och genom att inte våga lämna. Jag borde lämnat henne i våras, i uppgivenhetens tid när allt var mitt fel. Jag borde skyddat mig och gett upp där. Men jag vågade inte. Därför försöker jag lämna klokt nu.
(Ja, jag vet hur dålig jag varit också, men det är inte frågan här.)
Därför fortsätter jag stå upp för att vår vänskap ska gå att rädda. Jag kan inte se mig i spegeln om jag med illaomtyckandets enkla befrielse ger upp på den bästa vän och klokaste människa jag någonsin känt. Jag vill inte göra mig fri genom ilska. Det kanske inte går, hon kanske inte vill, jag kanske inte kan, och jag kanske fortsätter göra mig illa genom att visa nyfikenhet och vänskap i monolog, men jag gör det ändå. Det är nog därför jag hälsar till Genus även om hon inte hälsar tillbaka.
The Shins: "A comet appears". Tiden står stilla i den här versionen, och jag blir en lugnare och klokare jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
"..att lämna av egen kraft" som du säger är väl ungefär som att släppa, tänker jag. Inte envist hänga kvar. Ej heller bara ge upp. Eller stå still och väntande som en förlamad utan istället aktivt släppa och stå kvar i sig själv. Låter som en sund inställning att inta när man blir lämnad. Ska minnas den. :-)
Tack.
Det är ju så att Lyckliga Hon efter allt skit, väl förtjänas att lämnas. En människa som till slut så ofta upphörde att bry sig om hur jag mår ska jag självklart inte sukta efter.
Men när jag ser på den bra Hon, den som hennes vänner fått och den som jag sett på avstånd och längtat efter, då är Hon värd att hålla fast vid. Vi har fortfarande väldigt mycket gemensamt och kan ha väldigt kul ihop.
Det är glappet mellan kunna och vilja som är det tyngsta argumentet för att släppa.
Men hata vill jag inte, inte ösa skit över henne. Det är hon för fin för.
Jag tror att när du pendlar mellan att se henne som antingen någon som förjänar att lämnas eller någon värd att hålla fast vid återigen hamnar i ett medberoende och inte alls släpper.
Och så tänker jag på hur du hanterar dina känslor. Är att hata så fel? Att däremot agera ut dom känslorna på någon annan el "ösa skit" kanske inte är så lämpligt men vad säger att du inte får känna så? Du vill inte känna så men du känner så. Du vill känna rätt och göra rätt. Vilka känslor är mer rätt än andra? Hm. Jag undrar om du inte lägger krokben för dig själv. Kanske har någon tidigare i ditt liv fått dig att tro att de känslorna får du inte ha. Eller är du rädd för att i dina ögon bli en "låg" människa då eller att fastna i bitterhet? Det tror jag inte är någon risk för isåfall. Och de är stora krav du ställer på dig själv. För känslor kommer ju och går. Men de måste få kännas när de känns så att de så småningom ersätts av andra känslor som sen i sin tur också ersätts osv. Annars tror iallafall jag att att det finns en risk för att de växer sig ännu starkare och då är vi nära bitterheten. Hata mer tror jag, det är inte så farligt och så kan du älska mer sen.
Jag menade inte att hata mer som en allmän hållning till livet. Inte alls. Hoppas du inte tror det. Men mer att du kan väl få hata först ett tag om den känslan ligger där och gror, sätta ord på den, precis som du gör eller kanske sitta med någon som kan lyssna till dig när du känner detta, för att sen komma till de andra positiva känslorna. Mer som en väg dit alltså.
Ana-Ma
Det är det där med att inte bli en bitter som skyller ifrån sig. Jag har försökt göra upp med de dragen i mig själv.
Allt förvärras ju av att vi går här i samma lägenhet och delar samma säng. Vi kommer inte ifrån varandra och det skaver.
Att timma efter timma gå bredvid någon och tänka "Under lång tid brydde hon sig inte ett skit om hur jag mådde", "Hon bryr sig inte om mig", "Hon är en som upprepat visat sig ljuga för mig" är inte lätt. Det krävs små knep för att inte släppa ut ilskan hårt och brutalt.
Jag har ibland lekt med tanken att släppa ut den stora konfrontationen och aktivt försöka göra Lyckliga Hon ledsen. Att vara helt oresonlig och bara släppa ut allt jag kan tänka mig av inre frustrationer och ilska över allt dumt hon gjort.
Men vad skulle bli bättre av det? Jag skulle se på mig själv som en okontrollerad människa.
Därför fortsätter jag vandra omkring och tycka både genuint illa och bra om Lyckliga Hon.
Jag längtar till efteråt. Men det är tyvärr långt dit. I tid.
Skicka en kommentar