Vänskap

Vän: Person som (viss) annan person känner väl och känner tillgivenhet för och tillit till.

Jag och Humlan pratade om vänskap. Jag läste ur ordboken. Sen pratade vi vidare. Vi kom in på situationer som känns konstiga runt vänskap.
Om människor som kallar "vän" det andra kallar "bekant" eller "kollega". Att det är lite pinsamt med såna människor.

Om när någon säger "Vi är så bra vänner du och jag" och man inte känner igen sig. Att det är jobbigt på många sätt. Svårt att hantera. Säger man "Jaså"? Det beror väl på om det är en förlorad vänskap eller en som ännu inte är. Det är lätt att göra någon ledsen.

Om när en vän sviker och inte längre visar vare sig tillgivenhet eller tillit. Som inte frågar, inte verkar bry sig och inte visar tilliten genom att våga vara öppen med sig själv. Att det kan bero på många saker. Man kan ha mycket i livet just nu, vara ledsen, stressad eller något annat. Det går att förstå. Eller också kan det vara något annat, en välvilja, en kärlek, som försvunnit. Då kommer frågan upp:

Vad händer om man kallar sig vän och det inte är besvarat?

Jag och Humlan pratade om det och kom fram till att Ömsesidigt fattades i ordbokens definition. Allt som innehåller två måste involvera fråga och svar. Vänskap är en delad upplevelse. Självklart kan man säga att man är vän till någon om man mår bra av det, men det är lite... söker ordet... dåligt omdöme kanske?

Där står jag just nu, åt bägge håll. Jag bryr mig verkligen om Lyckliga Hon och frågar hur det går, hur Hon mår, men uppfattas som att jag lägger mig i och trampar över. Tillgivenheten finns men bristen på tillit blockerar, och allt blir ofta fel. Lyckliga Hon har länge sagt sig se på mig som vän, vilja mig väl och säger att hon vill vara vänner. Men något fattas. Det är för mycket som sårar och för lite som bryr sig om för att vara "vän". Så länge har "fiende" legat nästan lika nära. Mindre nu, men ändå.

Allt är inte elände och gräl. Snarare mestadels lugnt och stillsamt och lite filmtittning. Två trötta och utmattade, en Lycklig och en Grubblande, Hon och Han, har slitit som djur och oroat oss om att sälja och köpa. Det dryftar vi vänskapligt och klokt. Vi pratar soffor och fåtöljer och lägenheter. Där är vi både kloka och gemensamma. Och igår blixtrade en kort klok kommunikation förbi om vad vi vill ha nu och Nu för att inte äta upp varandras mående. Vänskap, avstånd och respekt. Sänkt röstläge och slut på hårda ord. Förhandling och tydliga bud. Då kom något som lovar gott från Henne.

"Jag vet att jag inte är nån bra vän nu men jag vill vara det."

Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för en vänskapsrelation? Jag tror "Vän" är ett så positivt värdeladdat ord att vi alla vill vara och ha många och nära. Alla vill vi vara "vän" och alla vill vi vara eniga med andra om att bägge är "vänner", både i ord, men ännu mer i handling. Vi mår bra av att känna oss som vän, och då håller vi envist fast vid det när vi borde inse att vi inte längre uppfyller kraven. "Vän" är en känsla inombords som bägge delar. Det känns viktigt att inte kalla sig vän i onödan. Precis lika viktigt som att inte vara naiv och tro någon om vän som inte är det, eftersom man lätt blir ledsen då. I alla fall jag.

Vänskap är en ömsesidig tillit och tillgivenhet. Det är möjligheten att falla och bli fångad. Ring Norstedts ordbok och be dem revidera.

Något av det vackraste jag läst om vänskap och avsked är skrivet av Ulf Stark i "Lille Asmodeus". Asmodeus ska tillbaka till helvetet och säger adjö till den enda vän han nånsin haft.

Asmodeus stod vid sista porten av Det Svarta Berget och såg efter Kristina som vandrade ner mot byn. Hennes hår glänste i det första gryningsljuset. Hon hade bråttom, för hon var ivrig att komma hem till sin bror.
Hoppas hon vänder sig om, bara en gång till, tänkte Asmodeus.
Och så gjorde hon det.