En människa jag tycker väldigt mycket om, en människa jag har stor respekt för, en människa som ofta är väldigt kritisk men också oftast klok, skrev till mig om min senaste blogg:
Vilken grymt bra blogg du skrev.
Förra veckan stod det i ett mejl:
Du har skrivit himla fint på bloggen. De senaste veckorna har jag njutit stort av att läsa där.
Den här personen gödslar absolut inte med berömmet, så det här är stort för mig.
Jag skriver för mig själv, för den glädje och klokhet skrivandet väcker. Jag älskar skrivandet i sig, skriver för lusten att skriva, skriver för lusten att tänka med ord. Skriver som språklig lek och intellektuell stimulans och känslomässig sortering.
Jag tror att skrivande är som självbild. Vi kan skriva helt för oss själva, och hävdar ofta så, men vi har ändå valt att blogga och inte skriva i Word eller dagbok. Speglingen - den positiva - av läsare eller en viktig vän gör att jag känner mig duktig. Och vem vill inte känna sig duktig. När någon bekräftar oss kan vi känna det trygga bra inuti. Att känna att man kan.
Till den personen: Kul att du gillar, och tack som fan!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Men att kunna känna det där trygga bra inuti även utan bekräftelsen måste ju vara det allra bästa. Eller?
/K
Precis.
Men det blir som om världens tryggaste människa inte skulle bli glad av beröm av någon viktig person? Det blir ju alla, men alla får inte stora berg och dalar i måendet av om berömmet inte kommer eller inte.
Trygghet inuti är ett evigt mål, positiv spegling av andra är både ett medel på vägen dit och ett behov av evig lågintensiv påfyllnad för att må bra inuti.
Det är i tryggheten med min familj och mina vänner jag bättre står emot det negativa och njuter balanserat av det positiva.
Men det är ju jag, och min syn på mig. Alla är vi olika.
Uppdatera nu... vill ha min dagliga dos av Nymanliga ord ;o)
Fyyy va jag kräver... :o)
Inrerum, kräv på bara, jag har inga problem med krav så länge mina önskemål är i samma riktning...
Skicka en kommentar