Skulden som bränsle

Prolog: Släkten som drevs av skuld
Jag är uppvuxen i ett 70-tal där att bli hembjuden till någon (oftast släkting) på kaffe eller mat, skapade en skuld som jag såg skavde mamma. Hon hamnade i underläge som var tvunget att korrigeras. Det var tvunget att bjudas tillbaka. Och lagom mycket. Inte förhäva sig, inte för mycket, inte för dyrt.

Skulden hade säkert att göra med pengabrist. Det var knapert. Synsättet skapade något lustlöst över umgänget. Det känns fortfarande när jag ibland träffar min mamma tillsammans med släkten. Den totala fixeringen vid att det ska bjudas tillbaka i samma stund man träffas. Det pratet skapar en fixering och äter upp närvaron i nuet runt det matbord där man befinner sig. Istället allt detta prat om att bjuda tillbaka. När en tid är bokad och gäster tackat ja, då kan alla slappna av och börja njuta av att man umgås och träffas.

Skulden verkar ha varit bränslet som drev släktumgänget i min barndom. Alla kände den och alla borde känna den. En iskall logik som gjorde att inget blev orättvist. Kostnaden för födelsedagspresenter räknades lika självklart som antalet kakor vid bjudningarna eller vem som kom men inte bjöd. Den som inte hade skam i kroppen att känna skuld gjordes till en egoist som bara tänkte på sig själv. Och den som inte kom svek gemenskapen. Damned if you do, damned if you don't. Prat bakom ryggar har varit så vanligt.

Jag minns ett släktkalas hemma med lite finare mat. Det blev snack. Prat om den dyra köttråvaran och att då kom minsann släkten i stora skaror när det vankades dyr mat. Underförstått: hade dom inte ens skam i kroppen att känna skuld? Nu passar det att komma! Jag är säker på att det pratades om att min familj minsann förhävde sig och bjöd på Fin mat. Usch!

Akt 1: Man gör som man lärt sig
Och jag minns skamfyllt att jag och Lyckliga Hon pratat snarlikt om min släkt och vänner. Om snålhet och pengaräknande. Om julklappar, mat och sprit. Alla ränder som inte går ur, alla spår, hjulspår, trådar. Suck.

Jag är en magnet för skuld. Den fastnar så lätt. Och Lyckliga Hon också, med snarlika minnen. Både känslan av att man ska skämmas och en snål småsinthet som leder till en rädsla för att få. Eller att på något sätt missbruka det man får. Kräva motprestationer eller försöka bjuda över.

Det finns fler varianter, släktkalasen är ju en lång räcka minnen att gräva ur. Manipulation av andras skuld återkommer så ofta i mina minnen av gräl de senaste åren. Det utgår från ryggraden.

Ack denna barndom som format mig så.