En hobbybuddhist sedan 25 år mediterar

Jag hittade en opublicerad blogg om att jag levde i en zenbuddhistisk gåta. En omöjlighet som utmanar sinnet till meditation. Lyckliga Hon var lättirriterad och om jag sa det till henne blev hon ännu mer irriterad och jag visste inte vad jag skulle göra. Att komma ur spiralen kändes som att söka svaret på "Hur låter ljudet av en hand som klappar". Lösningen, om en sån fanns, var väl att inte bry sig om att den du älskar sårar dig. Men hur lätt är det när integriteten säger till dig att försvara dig? Försöka duger, och vinsterna är uppenbara.

Vissa formuleringar från skoltiden sitter kvar i minnet men med större insikter och klokheter påfyllda och tänkta under åren. "Allt liv är lidande" lärde jag mig för länge sen som en grundsten för buddhismen. Det var en bra EMO-fras att använda av samma stuk som t-shirten med "Kafka hade inte heller så roligt". Inte så mycket fattat då, men meningen har alltid funnits inuti mig som något jag försökt förstå. Främst zenbuddhismen har alltid fascinerat. Jag har lärt mig mer om innebörden att lidandets orsak är begäret och att lidandet upphör genom att begäret utplånas. *Åh, om jag kunde.* Jag har tilltalats av denna buddhismens mindfulness, att fokusera på sitt eget inre och öppna sig för det yttre genom lugnet inuti.

Vi kokar alla vår livsfilosofi på de ingredienser som passar oss. Kombon av kontroll i det inre och öppenhet för det yttre fångar bilden av vad jag vill känna. Inte stänga av, inte resignerat nöja mig, men inte heller tråna efter det som verkligen inte går att nå. Personer som lever sina liv på det sättet är beundransvärda. Det kan vara den manlige huvudpersonen i Crouching tiger hidden dragon, Nelson Mandela eller starka kvinnor i en bok av Sara Lidman. Alla med denna obändiga förmåga att hantera det som uppkommer. Livet ska levas och levs först om du gör det bästa med det du är i.

Upplevelsen bakom den zenbuddhistiska gåtan gör sin återkomst ibland, och jag blir fortfarande sugen på att få veta varför. Det finns gränser för allting. Minus läggs till minus och ett och annat plus. Oavsett vilket. Summan av plus och minus är ändå alltid Nu. Jag har fortfarande begär efter sådant jag inte kan få, även om begäret är mindre och mer avgränsat. Jag hanterar och fjärmar mig gradvis. Vill inte trängta, men vill inte heller stänga av.

Inget är enkelt men om jag gör det omöjligt är jag en tragisk figur. Då är jag kvar i gymnasietidens inre omedvetenhet där jag inte ens förstod vad jag ville men visste att jag inte hade det. Utanför ett fönster ser jag grått väder och återkommer till att summan av plus och minus alltid blir Nu att leva i. Det är en bra känsla.