På senaste terapin var det mycket prat om att jag inuti är det övergivna barn jag så ofta varit i livet. Han som varit så flat att han glömt att ta hand om sig själv, som levt ut upprepningstvånget att söka sig till människor som överger och inte ser, och därmed bekräftat bilden av sig som en som blir bortglömd och övergiven.
Terapeuten frågade: Känner jag det nu? Är det känslor jag håller tillbaka som inte kommer ut?
Jag svarade: Nej, jag känner att jag rätt väl förstår vad som händer inuti mig. Jag sörjer, men jag sörjer medvetet och jag sörjer delvis tillsammans med Lyckliga Hon. Och jag förstår rätt väl vad som händer inuti mig. Det är inte ofta i livet jag kunnat säga det.
Ja, jag vet. I tvärsäkerheten döljer sig ofta den största omedvetenheten.
Men nu blev jag nog sådär kritisk och sträng mot mig själv som terapeuten säger att jag inte ska vara. Dags att lite mer på magkänslan. Då känns det bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar