Varför suckar du?

Så frågade Lyckliga Hon några gånger när jag just suckat. Jag kände att frågan var rätt onödig. Jag suckar för att jag vill mer. Hon vet och märker att det finns en längtan i nuet efter ömhet som inte är lika från oss bägge. Det är sorgligt och sorgligt får mig att sucka eller gråta. Igår var vi tillsammans och köpte massa nödvändiga dubbelprylar. Det var jobbigt och en och annan tår hos mig av det påtagliga som väcks av att lägenheten plötsligt innehåller två vattenkokare och två elvispar. Ny och gammal. Gammal och ny.

Inte så mycket tårar idag, men djupa andetag som andas ut tårar. Suckandetag. Vi har det trevligt, lugnt, normalt, till och med ömsint. Och just ur det normala kommer suckarna. När jag måste andas ut. I mig väcks känslor som förlåter och glömmer och skulle vilja framåt. Då suckar jag för att det är sorgligt hur vi förstört allt fint.

Jag vet att det bara är att återvända till minnen av såren som skapats och återskapats. Vet att Hon sårat. Vet att jag sårat. Då vet jag att det är rätt att sära. Rätt att skapa nytt var för sig.

Men jag suckar ju av det också.

Då var nog frågan "Varför suckar du?" nödvändig ändå. "För att jag tycker om dig" eller "För att jag inte tycker om dig" var ju sanna bägge två.