onsdag 22 oktober 2008

Ibland blir man signifikant, ibland inte, lev med det

Sjuk men friskast och kanske blir det familjerådgivning eller inte, beroende på hur sjuk Lyckliga Hon är. Lägenheter som väntar på svar påskyndar en inre process av avsked. Självständighet. Igår var en introvert dag av bearbetning och nära till tårar. Idag är det mer landat.

Jag låg igår kväll och grubblade, och när jag cyklade Yngstan till skolan idag dök ordet signifikanta andra åter upp i skallen och krävde vidare tänk. Det fångar en del av den process jag går igenom.

Jag har i mitt liv haft för få signifikanta andra, människor som är genuint viktiga för min egen spegling av mig själv. Vi blir trygga inuti av den känslan. I relationer där det finns närhet, ärlighet, där man får idéer och tankar och nya perspektiv, men framför allt ömsesidighet. Där bägge vill och visar det. Den sköna känslan av att någon tänker på dig. Jag vårdar numer mina signifikanta och återupptäcker Storebror, Storasyster, mamma, delvis pappa. Laptop finns som det han är, Humlan och Trädgårdsdags är så nya att det är svårt att veta.

Lyckliga Hon är den person som påverkat mig mest under våra elva år, under hela mitt liv, och min process nu handlar mycket om att lära mig att leva med att jag inte längre är signifikant för henne. I alla fall kan det bli så. Om vi antar att vi aldrig blir par igen finns det framtider där hon vill ha mig som en nära vän, och både dryfta jobbgrejor och känslopjunk med mig, men också där hon bara vill ha ett separerat föräldraumgänge och inte mer. Det valet är inte mitt, och det finns risk att hon är en hägring.

Jag har jagat hägringar i hela mitt liv, strävat efter ovilliga vänner, sökt efter närhet någon inte varit intresserad av att ge. Jag ska prata mer om detta utanförskap med min terapeut och kommer säkert att återkomma i senare bloggar varför jag tagit så svåra vägar. Mina vänskapsrelationer har så ofta varit med mig som velat mer, medan jag ibland slarvat bort de som velat mer än jag. Till slut har jag suttit ensam och spelat stark. Drömmen om att Lyckliga Hon ska fortsätta se mig som signifikant är kanske just ett sökande efter en hägring.

Hägring: Jag lärde mig ordet i Tintin. Dupontarna är i öknen, irrar törstiga och ser en oas. De tar sig i sitt törstiga tillstånd tid att ta av kostym och plommonstop och ta på badkläder och rusar fram. För att landa i sanden. Hägring, som sagt.

Det är bara att spotta sand och vandra vidare. Bara.

4 kommentarer:

E sa...

Tack för ett tänkvärt inlägg att känna igen sig i. Kram

Grubblande Han sa...

Tack! Jo, obalans i mänskliga relationer och separationer är allmängiltiga upplevelser.

Tack för kramen. Behöver kramar.

Anonym sa...

Det är välldigt mycket martyrroll över dig, det är nu du har valet att ändra på dig i ditt betende angående yngstas mammighet ty de som är sått kvarstår att skördas och där får du ta det sura men det kommer hela tiden nya odlingssäsonger. Ta av dig martyrkoftan och börja lev, starta enkelt med att lyssna efter fåglarna, stanna upp och betrakta molnen på himmelen njut av höstens färger, lev i nuet hitta DIG SJÄLV
Jag har massor med tips om hur man bootar om hårddisken om du bara själv vill förstå varför när och hur....
/En Pappa med 5 årig dotter.

Grubblande Han sa...

krille:
Jag känner mig inte så mycket som en martyr, även om det kan tyckas så när man blivit sviken och lämnad. Lögner är och har hänt.

Att bli lämnad är jobbigt, att vilja vänskap och kärlek ensidigt och inte veta svaret är jobbigt.

Men livet går vidare på andra sidan in i en värld av möjligheter som spritter i mig och vill ut, men som ännu inte är.

Du får gärna mejla och prata reboot, vi kloka män behöver bli ännu klokare. :-)