Vem var den lille pojken? Femte klass

Min terapeut: Vem var den lille pojken som fick växa upp med alla dessa spänningar mellan din mamma och pappa från din första dag i livet? Vilka upplevelser hade du? Det finns mycket att förstå där.

Det var i femte klass jag fick de där fula. Töntiga, praktiska, gummiklädda kängor när andra hade coola moonboots och snowjoggers. Jag försökte lita på mamma om att dom var praktiska. (Men allt detta jävla praktiska, all lustlöshet, allt inte lördagsgodis, allt välstädat, alla praktiska kläder. All töntstämpel och brist på livsglädje. All flykt från ansvar som blev följden.)

Det hjälpte inte att försöka tro. Barn med låg självkänsla och fula kläder blir mobbade. Som mamma själv blivit. Som Storasyster blivit. Nånstans där i femte klass började coola kläder och ett tuffare sätt att vara belönas. Jag rasade i social rangordning. Den sociala omogenheten byggd på det slutna umgänget slog igenom. Töntstämpeln kom för första gången där, den som blev en fixering att bryta senare. Bra i skolan blev allt mindre viktigt, hänga med tjejer och kläder mer. Jag kan se tillbaka på mina skolfoton och se hur jag glider längre och ner i social rangordning för varje år.

Jag ser hur jag åren efter femte klass försöker spela roller av coolhet, med för billiga kläder, fel kläder, fel gester. En karikatyr på något jag inte ens borde velat vara. Mer och mer förvirring om vem jag var. Men det började i femte klass. Fram tills dess trodde jag på mig själv, förde mig självklart i skolan.

Jag berättade inte för mamma eller pappa att jag blivit mobbad. Inte min storebror heller. Varför inte? Det enda jag vet är att det var självklart att inte berätta. Det är inte könsbundet, Storasyster teg sig genom sina tonår hon också. Jag slog tillbaka med att håna mobbarna för att jag var bättre i skolan. Som jag gjort vid andra tillfällen. Hämnas fånigt. Låtsas. Tiga. Citerade mamma om kängorna, en dag, två, men vägrade sen använda.

Jag återvänder och känner den där självklara känslan av att det skulle blivit värre av att berätta. Vara till besvikelse-känslan. Rädd att drabbas av mammas skuldbeläggande suckar om att jag var besvärlig för henne. Den ständiga känslan. Råttfällekänslan.

Rädslan för att bli sedd som svag av pappa, inte som Storebror, påbyggt av alla pappas klagomål för att jag inte hade engagemang (eller talang) för idrottandet. En riktig man är ju stark. Alltid stark.

Att jag blev mobbad är bara en utlöpare av att jag inte var sedd hemma. Inte förstådd. Elva år gammal och gradvis började jag förlora både min mamma, pappa och storebror känslomässigt. Min terapeut ser kontrollbehovet där. Viljan att hålla kvar. Viljan till symbios. Men grunden var byggd tidigare.

Jag fortsatte läsa läxorna duktigt och uppfylla mammas pliktfyllda önskemål i den frågan. Fortsatte se råttfällor och fortsatte tiga. Bra på att låtsas är en dålig talang.