Mitt enkla förslag: Pröva mig, så får du veta

Jag är så trött på tomhet, på irritation, på bloggar som missförstår och är ute efter att såra.

Vi ska prata ikväll, prata om hur vi ska leva i paus utan att såra varandra i väntan på lägenheten. Lyckliga Hon vill ha ännu mer distans, vill inte ha mig nära på nätterna, vill nåt sånt tror jag. Jag kommer att säga något annat. Det viktigaste jag någonsin sagt.

Lyckliga Hon. Vi har lärt oss massor om vilka misstag vi gjort under våra år tillsammans. Vi har mer och mer förstått hur vi bägge låtit våra barndomars minnen styra hur vi varit mot varandra. Jag har varit hemsk mot dig ibland.

Nu har vi varit isär några veckor, och har sökt oss till vänner, till sysselsättningar med andra och andats fritt. Det har känts bra. Det är bra.

Men samtidigt har all denna illvilja, missförstånden, bloggarna som definierar, irritationerna funnits. Ingen riktig fred.

Jag är så hjärtligt trött på att leva i krig. Trött på att leva i tomhet. Jag är insiktsfull och i ro med mig själv och min familj. Jag ser mig med nya ögon och vill använda dessa ögon, denna frid, till att möta och se dig i det lugn vi sen länge borde levt i.

Jag känner fortfarande kärlek och ömhet för den underbaraste och klokaste och mest fascinerande människa jag någonsin träffat. Jag vill leva med dig och jag vill möta dig där du vill bli mött, försöka formulera vårt liv så som du vill ha det och jag vill ha det.

Om det vill jag prata ömsint, kärleksfullt, ärligt, brutalt tydligt. Vad vill du? Vad vill jag? Kan vi?

Du älskar inte nu, säger du, du känner kärleken för mig inuti och den är dold bakom lager av ledsenhet. Bakom rädsla för att lita på mig. Men du säger att den finns där. Jag söker din hand och klappar dig och pussar dig oftare, men du gör det oftare nu än för några veckor sen. Du fattar min hand, böjer dig fram och pussar. Jag njuter inuti och tolkar in? För mycket?

Därför hoppar jag. Vill du? Låt oss bli par igen. Låt oss inse att inget är perfekt. Det är skav och rost och inte väloljat. Låt oss inse att inget kommer enkelt, men att det vi lärt oss under några veckor isär är att leva själva. Och att ingen av oss trivs med en irriterad och överkänslig vardag där du retar dig på mig. Eller en klängig pratsam vardag där jag pratar för mycket och söker bekräftelser som inte finns att få.

Ge det en månad eller två. Eller till jul? Låt oss bägge visa att vi kan respektera varandra. Leva i fred. Och i lugn. Och i ömsint kärlek. Låt lugnet och klokheten vara rådande i första hand, kyssarna och skrattet i andra hand. Låt oss fortsätta utveckla oss själva och återkomma hem till lugnets och småpratets underbara oas.

För alla våra år tillsammans, våga lita på mig bara den här gången. Om mitt inre lugn är på riktigt tar du ingen risk, då blir det troligen bra. Om jag är sann i det jag är, är jag sån du hade velat ha mig för länge sen. Om min förvandling inte är på riktigt blir du bara ännu mer säker på att det är slut på riktigt som är grejen. Inte isär i väntan på att känslorna ska återkomma.

Kort sagt. Jag älskar dig och vill leva med fantastiska du, och vill höra vad du vill ha för att vara lycklig med mig. Vi har resten av livet på oss att berätta.

Så ska jag säga till Lyckliga Hon. Jag är rätt säker på att jag kommer att få nej. Men jag kommer att säga det ändå. Om jag får nej kommer jag att berätta om vad hon gör i vår vardag tillsammans som kränker mig, och hon ska berätta vad hon tycker är jobbigt.