En berättelses syfte. Eller?

Jag hittade en mapp i min dator som jag inte tittat i på länge. "Lyckliga Hon-bilder". Bilderna av ikonen Lyckliga Hon. Våra drömmar. Mina. Bilder jag tittat på när jag saknat eller längtat eller bara njutit av vackra minnen. Som fångat den bra Lyckliga Hon. Bilder som fyllt på förrådet av den snälla, ömsinta, roliga, charmiga Lyckliga Hon under de år hon ofta varit något helt annat.

Men precis som min barndoms foton har det blivit förljugna bilder. Bilder som försöker övertala. Jag valde att stänga mappen snabbt för att inte gå in i drömmarna. När jag stoppar undan det romantiska skimret bilderna förför mig till ser jag inre bilder av vår relation med krassa ögon. Ser bitterheterna, ser minen av besvärad tomhet när jag behövt stöd, ser irritationen i ansiktet när jag berättat om något som gjort mig ledsen, ser alla dåliga saker, ser minen när Hon höjer rösten i ett samtal som borde förts lugnt och klokt, ser hennes irritation mot Yngstabarnet, ser ansiktsuttrycket av avsmak. Ser det destruktiva återkomma från henne. Sånt som inte finns på bild.

Ser så mycket tecken på en kärlek som inte kommit naturligt. Ser bilder av en som inte älskar. Bilderna har försökt övertyga mig om motsatsen.

Det är förföriskt att grotta sig i detta. Att berätta för vänner och släkt hur jobbig hon ibland varit. Hur hon skällt, ljugit, och gett upp på att försöka vårda vårt.

Jag får ovillkorligt stöd. Självklart. Liksom Hon garanterat får av sina vänner. Titta bara på vissa bloggkommentarer vi fått. Jag får höra att sånt ska man inte behöva stå ut med av någon som påstår sig älska. "Om hon bara tänker på sig måste du bara tänka på dig." "Ta hand om dig själv." "Ta inte på dig skuld." "Vill du verkligen det här?" "Va, har du inte fått påverka nånting om Äldstabarnen?" "Du ska inte betala en krona för hennes barn om hon inte älskar."

Det är inte så konstruktivt att gå in i den slutna världen av totalt bekräftande. Men det lockar. Lockar att gå in i känslan av att det är den andres fel.

Inget blir bättre i nuet. Det enda som händer om både jag och Lyckliga Hon gör så är att vi var och en på sin kant driver varandra längre och längre ifrån varandra. Börjar se varandra med missförståndets bittra ögon istället för vänskapens förlåtande blick. Det förstör chanserna att rädda och riskerar förstöra även en bra vänskapsrelation.

Den egna framtiden som harmonisk individ vinner ju inte heller på att se elva år som förlorade år. Varför glömma allt bra?

Det jag oftast får höra av mina vänner är att jag tar på mig för mycket själv. Jag tror det är bättre än att ösa ur sig anklagelserna. Men överväger gör känslan av sorg över hur dåliga mot varandra två personer kunde bli som hade så bra förutsättningar.