Om snällhet och glädjen i att få tacka

Jag gjorde nåt vardagligt snällt mot Lyckliga Hon. Jag gjorde henne en kopp kaffe och överraskade henne med en bit kaka och fick ett hjärtligt "Tack, vad snäll du är" som svar. Jag stod bredvid henne när hon satt på en stol, och mitt i leendet sträcktes hennes arm ut och kramade och smekte mig hastigt på rumpan, och hon sträckte fram läpparna och pussade min arm.

I några korta sekunder stod tiden stilla. Verkligen. Känslor exploderade inuti och allt kändes så vanligt. Där kändes mikroskopisk chans som det är i spännande filmer eller i romantiska komedier. Som om hon förstått och äntligen såg mig.

Jag gick därifrån, vände mig om i dörren och sa: "Vilka mysiga sekunder vi hade där. Det kändes så självklart." Pussen jag skickade genom luften förblev obesvarad.

Sen insåg jag vad jag saknar mest av allt. Jag längtar efter att oftare själv få säga "Tack för stödet. Vad snäll du är" och mena något som är viktigt. Bli sedd och se tillbaka.