En extrapappas memoarer

Tillägg efteråt: Jag inser när jag läste igenom bloggen att det här var en av mina jobbigaste bloggar någonsin. Jag började böla rakt ut när jag läste mina sista meningar.

Jag minns i början. Värmen inuti när jag första gången såg Lyckliga Hons barn ligga och sova i sin våningssäng. Jag var inte barnmogen, hade skrämts så av Lyckliga Hon eftersom hon hade barn. Men vågade. Det kändes bubbligt inuti.

Sen kom dubbla känslor. Först det rena varannanveckorslivet med sena telefonsamtal och längtan. Och så varannan vecka med vinflaskor och baguetter och film i soffan och sex hela tiden. Och sedan, kanske lite för snabbt, jag som en del i Äldstabarnens liv som lekfarbrorn på besök. Jag njöt av bekräftelsen jag fick, jag var ju ovan med barn och visade mig fungera bra och vara en glädjespridare och bra på lek. Det var ju oftast lek och kul och bekymmerslöst. Rita och bära och göra hajfenor. Alla underbara kort och glada barn. Men ändå något som började skava. Semestrar med gnäll och bråkiga barn. Höjda röster när overaller skulle på. Sura blickar från Lyckliga Hon. Svårigheten hos mig att hantera bråkiga barn.

Och sedan alla cykelturer med dagishämtningar och -lämningar. Nästan varannan gång. Och gemensam lägenhet och delade utgifter, eftersom Hon annars inte skulle ha råd med nåt mer än mat och hyra. Det var ju självklart att dela, jag ville ju bli en bra extrapappa.

Gradvis smög sig frustrationerna in. Äldstabarnet som hade så svårt att tycka om mig. Som var så gnällig och lättirriterad. Jag kom nog in för snabbt, blev för kopplad till Hons separation från pappan. Och jag irriterad och lättstressad. Frågor frågor. Prat. Vad gäller egentligen i familjen? Hur är vi mot varandra? Vad får ett äldstabarn säga till extrapappan utan att mamma säger ifrån? Lämnade rum och uppbyggd irritation över att jag inte lyssnades på. "Du kan inget om barnuppfostran." Typ. Hela relationen skavde. Sex och barn. Barn och sex. Maktbeteenden? Svartsjuka? Tankar, tankar. Bägge gör så mycket fel.

Och skratt. Lek och skratt och en aktiv extrapappa. Det också.

Sen kom Yngstabarnet. Det ledde till toppar och bottnar i förhållandet. Mycket var och blev riktigt dåligt under de åren, men annat blev bättre. I början var föräldraskapet obalanserat, jag var lite för omogen och Lyckliga Hon ville styra och lät inte mig vara pappa på mitt sätt. Vi lärde oss gradvis och agerade oftast samordnat med Yngstabarnet. Delade bra.

Ändå fanns den där irritationen så ofta hos mig. Främst mot Äldstabarnet. Irritationen mot gnället, missnöjet och de hårda orden. Mitt skyddande av mellanbarnet eller Yngstabarnet mot Äldstabarnets retande (som jag själv drabbades av min Storebror), Hons skyddande av äldstabarnet mot mig (som hon själv sveks av sin mamma och aldrig vill överge ett barn?).

Bägge skyddade den vi själva var under vår barndom. Moget? Knappast. Två föräldrar som inte kunde enas och sedan samarbeta. Kommunikationen om Äldstabarnen kraschade redan här. Alla samtal som inte blev till handling. Och så hennes irritation mot mig. Mot städning och för hårda ord. Och jag som inte kände mig lyssnad på.

Gradvis mer och mer skav om det jag inte fick påverka. Hur pratar vi trevligt med varandra hemma? Ska inte äldstabarnen hjälpa till nånting hemma? Könsaspekter, där jag faktiskt själv som man förstår saker. Mer om städning. Hur dyra kläder? Varför får inte jag vara med och påverka det när jag ska vara med och betala? Alla varför?

Det är konflikter, konflikter och ännu mera konflikter. Men också en massa försök att hitta aktiviteter med hennes barn. Ibland lyckat, ibland obesvarat. Sagoläsning. Mycket sagoläsning. Spela spel, fråga om dataspel, vara med och spela dataspel. Hänga med. Fritidsaktiviteten tillsammans med Äldstabarnet, som ofta inte blev så lyckad. År efter år av dåligt beteende från Äldstabarnet som drabbade andra barn. Som drabbade mig. Och där Lyckliga Hon bara strutsade. Och där jag tappade humöret.

Det finns en kärlek inuti. Starkast till mitt eget yngstabarn, självklar till Mellanbarnet och inte lika självklar till Äldstabarnet. Det är glas emellan oss, det saknas riktig värme åt något håll. Det har aldrig gått att lösa konflikter enkelt där.

En under många år tårögd känsla av att ha varit motarbetad. Ja, faktiskt motarbetad. Att inte ha fått chansen att bli en bra extrapappa med Äldstabarnet. Att ständigt ha burit frustrationen att inte vara lyssnad på. Skavet av den dåliga kommunikationen, dealarna som bara varit ord och inte handling. Hjälpa till att städa, uppföra sig trevligt, inte slänga skor på golvet, sätta in tallrikar i diskmaskinen. Ha trevligt hemma, vara en familj, vara ett tillsammans som alla fått vara med och påverka hur det ska vara. Smärtan i att ha blivit bemött som en människa ute efter att såra hennes barn. Skammen över alla hårda ord jag sagt. Ilskan över de tomma blickarna.

Fan vad jag kommer att sakna dom. Jag gråter här framför min dator. Kommer att sakna Mellanbarnets och mina skämt. Kramarna. Där har det nästan alltid varit lugnt, gått att lösa konflikter. Kommer att sakna Äldstabarnets större mogenhet på senare år. Jag vet inte vad jag kommer att ha för relation till dom när Isär blir verklighet. Förhoppningsvis kommer det att finnas en ömsesidig vilja att träffas. Vi får väl hitta något att göra tillsammans. Eller bara gå och käka pizza?

Min dröm är att åter dela deras liv och reda ut det som varit även med dom. Att leva i ett lugn där alla känner sig lyssnade på.

Det är inte lätt.