Vem var den lille pojken? Femte klass

Min terapeut: Vem var den lille pojken som fick växa upp med alla dessa spänningar mellan din mamma och pappa från din första dag i livet? Vilka upplevelser hade du? Det finns mycket att förstå där.

Det var i femte klass jag fick de där fula. Töntiga, praktiska, gummiklädda kängor när andra hade coola moonboots och snowjoggers. Jag försökte lita på mamma om att dom var praktiska. (Men allt detta jävla praktiska, all lustlöshet, allt inte lördagsgodis, allt välstädat, alla praktiska kläder. All töntstämpel och brist på livsglädje. All flykt från ansvar som blev följden.)

Det hjälpte inte att försöka tro. Barn med låg självkänsla och fula kläder blir mobbade. Som mamma själv blivit. Som Storasyster blivit. Nånstans där i femte klass började coola kläder och ett tuffare sätt att vara belönas. Jag rasade i social rangordning. Den sociala omogenheten byggd på det slutna umgänget slog igenom. Töntstämpeln kom för första gången där, den som blev en fixering att bryta senare. Bra i skolan blev allt mindre viktigt, hänga med tjejer och kläder mer. Jag kan se tillbaka på mina skolfoton och se hur jag glider längre och ner i social rangordning för varje år.

Jag ser hur jag åren efter femte klass försöker spela roller av coolhet, med för billiga kläder, fel kläder, fel gester. En karikatyr på något jag inte ens borde velat vara. Mer och mer förvirring om vem jag var. Men det började i femte klass. Fram tills dess trodde jag på mig själv, förde mig självklart i skolan.

Jag berättade inte för mamma eller pappa att jag blivit mobbad. Inte min storebror heller. Varför inte? Det enda jag vet är att det var självklart att inte berätta. Det är inte könsbundet, Storasyster teg sig genom sina tonår hon också. Jag slog tillbaka med att håna mobbarna för att jag var bättre i skolan. Som jag gjort vid andra tillfällen. Hämnas fånigt. Låtsas. Tiga. Citerade mamma om kängorna, en dag, två, men vägrade sen använda.

Jag återvänder och känner den där självklara känslan av att det skulle blivit värre av att berätta. Vara till besvikelse-känslan. Rädd att drabbas av mammas skuldbeläggande suckar om att jag var besvärlig för henne. Den ständiga känslan. Råttfällekänslan.

Rädslan för att bli sedd som svag av pappa, inte som Storebror, påbyggt av alla pappas klagomål för att jag inte hade engagemang (eller talang) för idrottandet. En riktig man är ju stark. Alltid stark.

Att jag blev mobbad är bara en utlöpare av att jag inte var sedd hemma. Inte förstådd. Elva år gammal och gradvis började jag förlora både min mamma, pappa och storebror känslomässigt. Min terapeut ser kontrollbehovet där. Viljan att hålla kvar. Viljan till symbios. Men grunden var byggd tidigare.

Jag fortsatte läsa läxorna duktigt och uppfylla mammas pliktfyllda önskemål i den frågan. Fortsatte se råttfällor och fortsatte tiga. Bra på att låtsas är en dålig talang.

Att fånga ett minne efter alla år

Mamma: Du var så charmig och alla brydde sig så mycket om dig, så jag ägnade mig nog mer åt din storebror.

Den där historien är en del av familjeberättelsen och jag har alltid tänkt på den som att jag fick kärlek av andra och då fick min bror mer uppmärksamhet av mamma. Jag är uppfödd på denna och andra berättelser, men det har varit berättelser och inte minnen.

Jag har aldrig kunnat återvända till minnet och greppa det, men något i mig har släppt efter att ha pratat med mamma om både det och annat. Jag hittar känslan av minnet efter alla år.

Nu hittar jag det. Och det känns fysiskt i kroppen. Känslan är funnen.

Jag känner...
längtan
avstånd
orättvisa
avundsjuka
ensamhet

Jag söker efter minnet och hittar det äntligen. Jag ser mig som på film. Hemma, borta, stranden, inne, ute. Överallt känner jag minnet i mig, som en spänning, en osynlighet, en ensamhet.

Jag ser mig själv sitta i en mosters eller någon annans knä, nöjd för att vara sedd för ytliga saker som charm och leenden, men liten inuti av all längtan efter att få sitta oftare i mammas knä. Där den riktiga tryggheten fanns. Jag fick B-varianten.

Och det känns vilsamt att känna att jag hittat minnet. Det finns ingen bitterhet i mig när jag tänker på det. Jag kan se på min mamma med värme men ändå prata med henne om att det minnet har gjort något med mig, gjort mig ensam och otrygg och uppmärksamhetssökande. Jag förlåter.

Jag tror att jag närmar mig min låga självkänslas rotsystem.

Familjen - Möte med Storebror

Så många år jag famlat efter kontakt med mamma och Storebror. Jag har längtat, jag har försökt, men jag har alltid blivit sedd som den trumpne som "är så arg" eller "så stressad".

De negativa definitionerna och pratet om mig bakom min rygg har legat där som en kvävande känsla i familjen. Alla de där telefonsamtalen som ringts och pratat om mig. Denna mamma som är så gränslös.

Jag. Han den besvärlige.

Och i mig. Han som är utanför. All den smärta som drabbat Lyckliga Hon.

Det har blivit en ömsesidig process av frånvaro som ingen har haft ork att bryta.

Nu har jag träffat min bror och berättat det mesta. Det känns varmt inuti av stödet och jag känner mig modig som vågade. Det finns något att hitta mellan oss, en nära relation som går att hitta igen. Vi är överens om att vi bägge har retat oss på dåliga egenskaper (som vi ofta har själva). Samtidigt märks det på oss bägge att vi har garden uppe. Mest han, som lätt brusar upp mot saker jag säger och känner sig definierad. Och i sina svar definierar han tillbaka.

Vi tassade. Vi prövade oss fram. Jag ville mer än han. Men det var det närmaste och mest förtroliga mötet på länge. Kanske någonsin.

Det är mindre ensamt nu.

Den kvävande familjen

Det smög sig på under barndomen, den där känslan av att familjen faktiskt kvävde. När det blev för ensidigt blev allt så jobbigt.

När mamma och pappa allt mer slutade ordna fester och ha ett umgänge vid sidan av familjen. Det var släktträffar och kalas och födelsedagskalas med mockatårta eller gräddtårta beroende på om det var mammas eller pappas sida.

Umgänget med pappas släkt som bara upphörde och jag förstod inte varför.

Alltid denna pappa som inte såg mig, som hånade eller pikade men som jag ändå beundrade.

Den mamma som gav ömhet och frågade om läxorna och la sig i städning och valde kläder och behandlade mig som ett litet barn och ständigt kramar (för hennes skull?), och alltid detta förakt inom mig som jag bär som en så tung ryggsäck än idag. Jag tror det föraktet släppte i söndags. "Jag älskar dig mamma men jag är dålig på att visa det."

Alla bråk, alla gliringar från pappa till mamma, alla suckar från mamma. Allt skavande kvävande jobbiga.

Och jag, med mina sågbladsdrömmar som kände att jag inte fick märkas.

Från tretton års ålder har jag inga varma minnen från familjen. Det finns skratt och roliga saker i mitt liv, men mycket är så slutet och så otåligt.

Och i vår puppa har jag och Lyckliga Hon gjort samma sak. Vi har låst oss i familjen mer och mer och försökt lösa problemen med ännu mera vi. Konstituerat vår överhöghet och hur himla mycket mer gemensamt vi har, och bjudit över varandra i att göra andra människor tråkiga genom att klaga på dem. Hon på min släkt, jag på hennes vänner.

Varför? Varför?

Jag vill bli som far...

Pappa tittar på mamma någon gång under tonåren. Hon byter om till bh eller bikini. Han tittar och säger något torrt konstaterande i stil med: "Dom har ju blivit lite hängiga. Kanske kan man operera eller nåt?"

Hemskt. Jag fick ingen medveten hjälp med att bli vuxen. Kommunikationen upphörde och pappa var en frånvarande individ som behandlade mig som om jag var flera år yngre än jag var. Mamma fortsatte vara för nära, för överbeskyddande och samtidigt för frånvarande. Ändå blev dom mina förebilder som jag apade efter, och det är ju tragiskt.

Jag ser tydligt nu hur min pappas och mammas klagande, skuldbeläggande varande har varit jag under så lång tid. Under förevändningen att jag lärt mig av deras misstag har jag tänkt att mina förhållanden inte ska vara dåliga, inte innehålla nedtystade konflikter och inte vara tömda känslomässigt, har jag blivit relationsperfektionist i min strävan efter att ha en bra relation. Fast helt efter mina definitioner. Jag har blivit en jävla gnällspik som ställt krav som ibland må ha varit berättigade, men som oftast artikulerats fel.

Den ena aha-upplevelse jag lever i just nu är just den här, att inte återupprepa de kränkningar jag både utsatts för och sett mamma och pappa utsätta varandra för.

En annan är insikten om att jag hatar konflikt men älskar konfliktlösning. Att ställa höga krav på att Bägge ska trivas i en relation är rätt. Jag njuter av öppna, ärliga lösningar som sedan respekteras. Det gick en frid genom min kropp och själ när jag insåg att Hon klagat på fel sak där. Hennes ansvar i vår relation är konflikträdslan, och svårigheten att våga vara rakryggad med sina åsikter. Det måste Hon faktiskt lära sig.