Om en pojke

Jag var på banken idag. Där satt en tvåårig pojke och byggde Lego vid ett sånt där bank-Lego-bord. Plötsligt sprider sig ett uttryck av disharmoni i pojkens ansikte, han börjar slå med legobitarna och kastar plötsligt en ganska stor Legobit rätt in i en folksamling och träffar en tant i ryggen. Han fattar nya bitar och börjar kasta, mata stora legobitar rätt mot folk som väntade.

Mamman stoppade honom efter tredje biten och lyfte bort honom med ängsliga blickar runt om, som om hon tänkte "Hur många såg?". Ingen sa nåt.

Jag satt och tänkte på vad som rörde sig i pojkens huvud. Något fick honom att göra det, något som inte kan ha känts bra. Något som inte fick ord och blev kastade legobitar. Han var för ung för trotsålder. Sen flög tanken vidare till vad han kommer att göra som äldre. Det kan ingen veta.

Legobiten kändes som en dikt vars ord man inte riktigt förstår men som känns i magen.