Vem var den lille pojken? Femte klass

Min terapeut: Vem var den lille pojken som fick växa upp med alla dessa spänningar mellan din mamma och pappa från din första dag i livet? Vilka upplevelser hade du? Det finns mycket att förstå där.

Det var i femte klass jag fick de där fula. Töntiga, praktiska, gummiklädda kängor när andra hade coola moonboots och snowjoggers. Jag försökte lita på mamma om att dom var praktiska. (Men allt detta jävla praktiska, all lustlöshet, allt inte lördagsgodis, allt välstädat, alla praktiska kläder. All töntstämpel och brist på livsglädje. All flykt från ansvar som blev följden.)

Det hjälpte inte att försöka tro. Barn med låg självkänsla och fula kläder blir mobbade. Som mamma själv blivit. Som Storasyster blivit. Nånstans där i femte klass började coola kläder och ett tuffare sätt att vara belönas. Jag rasade i social rangordning. Den sociala omogenheten byggd på det slutna umgänget slog igenom. Töntstämpeln kom för första gången där, den som blev en fixering att bryta senare. Bra i skolan blev allt mindre viktigt, hänga med tjejer och kläder mer. Jag kan se tillbaka på mina skolfoton och se hur jag glider längre och ner i social rangordning för varje år.

Jag ser hur jag åren efter femte klass försöker spela roller av coolhet, med för billiga kläder, fel kläder, fel gester. En karikatyr på något jag inte ens borde velat vara. Mer och mer förvirring om vem jag var. Men det började i femte klass. Fram tills dess trodde jag på mig själv, förde mig självklart i skolan.

Jag berättade inte för mamma eller pappa att jag blivit mobbad. Inte min storebror heller. Varför inte? Det enda jag vet är att det var självklart att inte berätta. Det är inte könsbundet, Storasyster teg sig genom sina tonår hon också. Jag slog tillbaka med att håna mobbarna för att jag var bättre i skolan. Som jag gjort vid andra tillfällen. Hämnas fånigt. Låtsas. Tiga. Citerade mamma om kängorna, en dag, två, men vägrade sen använda.

Jag återvänder och känner den där självklara känslan av att det skulle blivit värre av att berätta. Vara till besvikelse-känslan. Rädd att drabbas av mammas skuldbeläggande suckar om att jag var besvärlig för henne. Den ständiga känslan. Råttfällekänslan.

Rädslan för att bli sedd som svag av pappa, inte som Storebror, påbyggt av alla pappas klagomål för att jag inte hade engagemang (eller talang) för idrottandet. En riktig man är ju stark. Alltid stark.

Att jag blev mobbad är bara en utlöpare av att jag inte var sedd hemma. Inte förstådd. Elva år gammal och gradvis började jag förlora både min mamma, pappa och storebror känslomässigt. Min terapeut ser kontrollbehovet där. Viljan att hålla kvar. Viljan till symbios. Men grunden var byggd tidigare.

Jag fortsatte läsa läxorna duktigt och uppfylla mammas pliktfyllda önskemål i den frågan. Fortsatte se råttfällor och fortsatte tiga. Bra på att låtsas är en dålig talang.

Att fånga ett minne efter alla år

Mamma: Du var så charmig och alla brydde sig så mycket om dig, så jag ägnade mig nog mer åt din storebror.

Den där historien är en del av familjeberättelsen och jag har alltid tänkt på den som att jag fick kärlek av andra och då fick min bror mer uppmärksamhet av mamma. Jag är uppfödd på denna och andra berättelser, men det har varit berättelser och inte minnen.

Jag har aldrig kunnat återvända till minnet och greppa det, men något i mig har släppt efter att ha pratat med mamma om både det och annat. Jag hittar känslan av minnet efter alla år.

Nu hittar jag det. Och det känns fysiskt i kroppen. Känslan är funnen.

Jag känner...
längtan
avstånd
orättvisa
avundsjuka
ensamhet

Jag söker efter minnet och hittar det äntligen. Jag ser mig som på film. Hemma, borta, stranden, inne, ute. Överallt känner jag minnet i mig, som en spänning, en osynlighet, en ensamhet.

Jag ser mig själv sitta i en mosters eller någon annans knä, nöjd för att vara sedd för ytliga saker som charm och leenden, men liten inuti av all längtan efter att få sitta oftare i mammas knä. Där den riktiga tryggheten fanns. Jag fick B-varianten.

Och det känns vilsamt att känna att jag hittat minnet. Det finns ingen bitterhet i mig när jag tänker på det. Jag kan se på min mamma med värme men ändå prata med henne om att det minnet har gjort något med mig, gjort mig ensam och otrygg och uppmärksamhetssökande. Jag förlåter.

Jag tror att jag närmar mig min låga självkänslas rotsystem.

Mental träningsvärk

Mycket prat och träffar med familjen i helgen. Både mamma och pappa. Det känns rent att ha berättat om minnen, jobbiga minnen av råttfällor och kränkande ord, men berättat ännu mer om att ha slarvat och känt hur bägge parter slarvat med relationen de senaste åren. Värmen att bli sedd och värmen att vara nyfiken och fråga. Som jag saknat det. Jag vågade.

Jag känner mig både pigg och trött. Pigg på att äntligen trivas med att se ett liv i lugn och ro och slippa bort från det som kännetecknat så mycket av de senare åren. En gnällig Lyckliga Hon som så sällan liksom... tyckt om mig. Som klagat på min släkt och varit missnöjd med mig. Och jag med henne. All stress. Så otåligt allt varit, så mycket sökande efter... vadå? Så obalanserat och förljuget det syns nu.

Nåja, det är efteråt med det. Det är en stor mental träningsvärk inuti.

Med några dagar borta från Lyckliga Hon inser jag att det viktigaste jag känner är att jag ser henne som förlorad. Papperen till familjerådgivningen är inlämnade, men jag undrar om hon vill rädda något. Med hennes trötthet, panik och att hon träffat nån ny manlig vän som får henne att fundera länge innan hon säger om hon är förälskad eller inte, räknar jag med att det här kommer att ta slut. Räknar med att Hon bara retar sig på mig just nu och får bekräftelse om att allt är mitt fel.

Det känns skönt att tänka så, tänka att ett helt annat liv inte skrämmer mig. Den största risken är att jag stänger av mig i bitterheter mot Lyckliga Hon. Det väller upp mycket arga minnen mot Lyckliga Hon från våra elva år. Det gäller att vara öppen och inte låst om öppningarna kommer.

Jag vill för min del att Lyckliga Hon och jag ska hitta varandra byggt på att reda ut vad som hänt. Inte minst vill jag förstå hur vi lyckades göra varandra till något ingen av oss trivdes med. Jag tror att vi kan hitta varandra på andra sidan såna faktum, men ärligt talat så vet jag inte. Det vore ett fiasko om två människor som pratat så klokt, skrattat så mycket, gjort så mycket roligt och njutit så, inte ska kunna lära sig att leva ihop, bara för att man har olika syn på hur känslor ska visas (och en del annat också...). Jag har varit en pest ofta, men jag har haft bra hjälp av Henne.

I den förståelsen om hur vi gemensamt förstörde oss, tror jag vi kan bygga något som är... ja... byggt på den ärlighet jag känner att jag bygger min relation med min släkt på just nu. Att veta vad något är och därför kunna slappna av.

Godnatt!

Terapitankar - Det känns bra det här

"Du ser mer harmonisk ut än du gjort förut."

Så sa terapeuten med sitt eftertänksamma ansiktsuttryck. Så bekräftades känslan av att det jag känner är på riktigt och inte spelat, upphaussat eller otåligt. Hon pratade om "lugn" och "eftertanke" som hon tycker är bra.

Och det stämmer det där med harmonin. Mamma och Storebror värmer inuti mig istället för skaver.

Och jag har äntligen lyckats få Lyckliga Hon att komma med sina idéer om familjerådgivningsfrågor. Det står om tomma känslor och om man kan hitta dem igen, men det står där. Äntligen. Jag litar på min egen process och ser fram emot familjerådgivningen med lugn. Det kan mycket väl bli så att det här tar slut, och då är det så. Men jag litar på att jag blir sann just nu, och inväntar Lyckliga Hon.

Jag känner att jag nu kan ägna mig åt att släppa loss en massa Jag som hållits tillbaka av Lyckliga Hon. Det spritter av en fridfull vilja inuti.

Det finns sådant i mig som revolterar. Inte minst känner jag mig snål och njugg mot Lyckliga Hons barn. Det måste jag bearbeta. Jag kan ge kärlek, men är snål. Det är nog mitt försvar mot att Hon bara bryr sig om sig själv nu. Det vill jag också göra, bry mig om mig och Yngstabarnet. Måste grubbla vidare på den känslan. Det finns ju en bitterhet inuti mig att jag aldrig varit lyssnad på om vilka regler som ska gälla mot Hennes Mellan- och Äldstabarn. Jag har fått vara med och betala men utan att ha inflytande. Det gör mig arg hur omoget Lyckliga Hon agerat där.

Det är en del av helhetshistorien av våra elva år, som är mycket mer komplex än att det handlar om min dominans och att Hon varit kuvad. Jag återkommer nog till den frågan.

Den kvävande familjen

Det smög sig på under barndomen, den där känslan av att familjen faktiskt kvävde. När det blev för ensidigt blev allt så jobbigt.

När mamma och pappa allt mer slutade ordna fester och ha ett umgänge vid sidan av familjen. Det var släktträffar och kalas och födelsedagskalas med mockatårta eller gräddtårta beroende på om det var mammas eller pappas sida.

Umgänget med pappas släkt som bara upphörde och jag förstod inte varför.

Alltid denna pappa som inte såg mig, som hånade eller pikade men som jag ändå beundrade.

Den mamma som gav ömhet och frågade om läxorna och la sig i städning och valde kläder och behandlade mig som ett litet barn och ständigt kramar (för hennes skull?), och alltid detta förakt inom mig som jag bär som en så tung ryggsäck än idag. Jag tror det föraktet släppte i söndags. "Jag älskar dig mamma men jag är dålig på att visa det."

Alla bråk, alla gliringar från pappa till mamma, alla suckar från mamma. Allt skavande kvävande jobbiga.

Och jag, med mina sågbladsdrömmar som kände att jag inte fick märkas.

Från tretton års ålder har jag inga varma minnen från familjen. Det finns skratt och roliga saker i mitt liv, men mycket är så slutet och så otåligt.

Och i vår puppa har jag och Lyckliga Hon gjort samma sak. Vi har låst oss i familjen mer och mer och försökt lösa problemen med ännu mera vi. Konstituerat vår överhöghet och hur himla mycket mer gemensamt vi har, och bjudit över varandra i att göra andra människor tråkiga genom att klaga på dem. Hon på min släkt, jag på hennes vänner.

Varför? Varför?