lördag 4 oktober 2008

Mamman och pappan har chansen att lära...

Läser boken "Kärlekskriget" av Guy Courneau, och får bekräftande insikter och nytänkande. Det handlar om pappas flicka, mammas flicka, inte pappas pojke och mammas pojke, och alla konsekvenser misslyckade uppbrott får i vuxenheten.

Ett begrepp som fastnar och skaver för mig själv är den emotionella incesten, mamman som klänger sig fast, visar kärlek men kräver kärlek för sin egen del och vägrar släppa taget. Sonens uppbrott från mamman försvåras. Jag känner igen mig, lär mig, men ser ändå med lugn på mamma i nuet. Förstår mer och mer om varför jag varit som jag varit.

Boken handlar hela tiden om hur barndomen upprepar sig i nuet. Hur det undermedvetna drar oss till jobbiga situationer. Vi vill lära oss.

Vare sig vi har en kvinna som älskar för mycket och en man som är rädd för engagemang, eller tvärtom en stark och förnuftig kvinna och en vek feminin man, måste man medge att livet är fulländat. Inte så att det alltid är ljuvt och skönt och vi alltid för vad vi önskar, utan snarare i så måtto att livet alltid bjuder på vad utvecklingen kräver. Det blåser liv i alla våra komplex och tvingar oss att ta tag i problemen istället för att skygga för dem. Det lämnar oss aldrig ifred, utan manar oss ständigt vidare så att vi till slut, efter att ha upptäckt vårt eget ljus och mörker, äntligen inser att var och en faktiskt är sin egen lyckas smed.

Det handlar om relationen i ett patriarkat i förändring, där både män och kvinnor blir förvirrade i situationen. Exempel nära oss, och exempel som metaforer. Både hennes uppror och destruktiva ord, min sårbarhet och frustration och vår gemensamma isolering tillsammans ekar genom texten.

Män tycks vara i ett behov av en oavlåtlig virilitetsförstärkning för att hålla den narcissistiska balansen. På sätt och vis verkar hela vår kultur ha byggts upp för att säkerställa denna förstärkning. Det var också därför som ifrågasättandet av patriarkatet tvingade fram den sårbarhet, ömtålighet och kraftlöshet som dolde sig under mannens hårda skal.

Om kvinnan kan vara besatt av att ha rätt, kan mannen vara så besatt av förtvivlan att han med våld försöker återställa sin förlorade överlägsenhet. På nyheterna världen över rapporteras om galningar som tagit fru och barn som gisslan och barrikaderat sig i hemmet. Gärningen skriker om deras inre isolering. De är produkter av ett samhälle som ber dem hålla tyst om sina problem och det är fruktansvärt att se män döda sina nära och kära bara därför att de inte kan klä sina känslor i ord, eller därför att de inte tål att visa sin sårbarhet.

(Nej, jag har aldrig slagit, och är ingen man av speciellt hårda ord, men vår inspärrning i Paret, Lägenheten, där båda drivit på men jag på slutet velat det mest, är en metaforiskt låst dörr.)


I många moderna par är den traditionella dynamiken omvänd. När kvinnan hävdar sig, stolt över sin nyvunna kraft, kand et hända att mannen utan synbar anledning faller ihop. Det försvårar kommunikationen. Mot gudinnans vrede och passion reser sig en liten pojke som är rädd att förlora sina privilegier.

Sen blir det nästan spöklikt igenkännligt när jag ser våra båda huvudkonflikter manifestera sig. Pappan mot dottern runt sex, mamman mot sonen runt barnen. Samma maktbeteende som kränkande paternalism och kvävande maternalism. Samma brist på respekt för den andre.

Det är som om ytskiktets relation av typen far-dotter, alltså ett förhållande där mannen är faderlig gentemot sin partner, egentligen bars upp av en relation av typen mor-son, där kvinnan uppträder moderligt mot sin man. Och jag tror knappast att något skulle bli bätttre av att man övergick till en mor-son-relation på ytan och drogs med av en far-dotter-relation i det omedvetna. I varje enskilt fall måste både mannen och kvinnan kämpa för att inte sugas in i barn-förälder-relationens arkaiska dynamik. Det betyder nu inte att vi aldrig återfaller till dessa positioner, men vi bör försöka att inte bli låsta i dem, för att inte hämma den psykologiska utvecklingen på ömse håll. Det enda som borgar för parternas psykologiska jämställdhet är bådas vakna medvetenhet.

Det är såna här samtal jag längtar efter mest av allt.

Inga kommentarer: