Vänskap. Självbild. Trivas med sig själv. Skydda sig själv. Det är inte lätt det där.
Gjorde jag fel mot mig själv som erbjöd mig att hjälpa Lyckliga Hon med hennes flytt? Kanske fel mot henne också? Jag kunde tigit och sen tackat ett artigt Nej, det får du klara själv. Det hade varit helt rimligt, och det hade skyddat min stolthet. Visat, liksom. Helt rimligt att inte ställa upp som vän när vår vänskap är så obalanserad i att jag vill mer. När hutlösa anklagelser om att inte älska pojkar kommer så bittert.
Men då skulle jag ju bli något jag inte vill. Då skulle jag göra Henne till inte-vän. Bara för att vår önskan om vänskap är obalanserad, att jag vill mer, frågar, erbjuder och är öppen, ska jag inte göra fel. Jag ska vara så att jag trivs med mig själv och ge henne rimlig tid att visa att Hon kan bidra till vår vänskap så vi når balans. Därför gjorde jag rätt.
Gyllene regeln om att du ska vara mot andra som du vill att de ska vara mot dig är självklart felaktig. Kanske till och med det fundamentalfel som fick vår relation att skavas sönder. Sista åren gav bägge vad vi ville ha. Det man bör göra är istället att försöka ge vad en person vill ha. Försöka förstå och sedan ge. Det är vänskap. Det är kärlek. Det är inte samma sak som gyllene regeln även om det går att hitta allmängiltiga beteenden som kännetecknar vänskap.
Jag ser på Lyckliga Hon som vän och erbjuder henne det som vänner bör göra. Nyfikenhet, stöd och hjälp mot någon som behöver det. Det är något jobbigt på hennes jobb, har jag förstått, det är oro och grubbel. Då erbjuder jag. Hon erkände att hon kände tacksamhetsskuld när jag kom med erbjudandet. Hennes problem, inte mitt.
Att vägra vänskap gör inget bättre. Kanske jagar jag en hägring, men ibland måste man jaga hägringar för att hitta oaser.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Även om jag är ateist måste jag försvara bergspredikan: Var emot andra såsom du vill att de skall vara emot dej.
Det handlar vad jag förstår inte om att man i ett enskilt ögonblick skall ge något som motsvara ens eget behov för tillfället, utan att man i allt uppför sej efter sitt eget "hederskodex". Precis som du gjort, alltså :)
Jag håller med dig om invändningen, men det blir lätt fel med det begreppet. Jag gick inte på vare sig Jesus eller Kants (varje handling du utför ska kunna upphöjas till allmän lag) formuleringar, utan på vardagskopplingen och hur människor kan gömma sig bakom såna meningar när de agerat respektlöst. Kants mening är tydligare.
Poängen kvarstår alltså. Det ÄR knepigt att upphöja en egen hederskodex till att passa för hur någon annan vill bemötas. Däremot är det en bra hederskodex att vara noga med att försöka förstå vad andra människor egentligen vill. Empati är grunden i mänskligt umgänge. Först då kan gyllene regeln bli neutral som norm för människors umgänge.
Jesu bergspredikan lyder för övrigt så här i en form som känns igen i mitt huvud. "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem."
Skicka en kommentar