Usch. Ett bo ska delas upp, och det är sagt att Lyckliga Hon ska bo kvar några veckor för barnens skull, som ska få se oss vara sams. Inget tyder på det just nu. Tyvärr. Jag kom hem från resan med välfyllda väskor och godis till barn, det var sent och kram och en liten puss. Först.
Sen sa jag att jag hade gjort en snabbskiss över vad möbler och bohag kostar och hur det kunde fördelas. För att ha viss koll. Jag trodde klokheten från en fika häromveckan fanns kvar. Fel. Där började ett rent helvete. Vi var inte överens om nånting. I sängen, sent haglade ord om att jag inte älskar pojkarna, blandat med anklagelser om småsinthet och egoism.
Jag har inte en aning om hur man separerar med extrabarn som man delat försörjning för i alla år. Vem har det som inte gjort det själv? Det kanske är helt logiskt att den biologiska föräldern tar allt deras bohag utan att det ens vägs in i det gemensamma boet. Tar sängar, skrivbord, datorer, allting. Eller också är det inte alls självklart. Allt är köpt, allt ska delas. Jag vet inte, men Lyckliga Hon verkar tvärsäker på att det är så man gör. Jag har alltid sett det som att vi tillsammans äger och därmed delar vårt gemensamma. Hur har andra gjort?
Total oenighet gällde också om pengar vi fått av släktingar som gått till inköp av möbler. Arv från släktingar som gått till möbler ställs mot gåvor och pengar som gått till julklappar, resor, upplevelser. Vad är arv och vad är bara generositet? Varför är det ena eller andra självklart? Hur värderar man sånt som bara finns på kort? I slutändan handlar det om behov av att köpa eller inte köpa saker som behövs för ett fungerande liv. Om rättvist som bägge accepterar.
Elva år av kärlek räknas om till pengar i sorgliga kalkyler helt befriade från kärlek.
Jag trodde vi skulle kunna leva våra sista veckor i fred. Jag väljer att tro att det arga var ett undantag.
Ondast gör det när hon anklagar mig för att inte älska pojkarna. Att jag kommer att tycka att det är skönt att slippa dom. Jag vet mina känslor och vet också att det inte säger något om mig, men jag blir fortfarande ledsen.
Ge oss en ett nytt spår att följa. Förmågan att andas, lugnt och generöst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Jag förstår att du blir ledsen. Jag förstår - utifrån så här - att din snabbskiss bara var ett förslag på hur ni kunde tänkas kunna dela upp allt. Inget bestämt. Men jag tror kanske att i hennes situation hade jag dels tagit illa vid mig av att du gjorde skissen på egen hand först. Och dels tolkat det som egoism från din sida. Mitt och ditt, mitt och ditt osv. Rakt av. Lite okänsligt. Fast att det ju inte alls handlade om det. Förstår jag nu. Du ville väl bara ta tag i det liksom. Tror jag. Någon måste väl börja.
Ekonomi är känsliga grejor. Särskilt om sitationen är laddad i övrigt. Ekonomi kan vara det som man binder sin övriga frustration över separationen kring.
Kanske skulle ni tänka mer på vem som behöver vad mest. Och i första hand barnen då, inte ni själva, och inte se det som att men den får ju mer då och den där är ju min eller var min ju.
Fast det är nog inte helt lätt kan jag tänka mig. Vid separationen av min fleråriga relation där vi handlat och delat väldigt mycket tillsammans släppte jag det hela och gav nästan allt till honom bara för att få slippa en tjafsig diskussion som jag bara ansåg var ett energislöseri. Energi som jag behövde till annat. Mitt ledord från mamma: Aldrig bråka om pengar! Släpp hellre. Det är inte värt det. Men han och jag hade ju i o f sig inga barn och jag fick hjälp av mina föräldrar istället. Så det är lätt att säga.
Hoppas det går bra!
Tack för lyckönskningen.
Jag visade inget förslag. Jag sa att jag räknat på det och det togs emot helt fel. Som att jag bestämt.
Det är jättekonstigt att det förts ett separat register över vårt och mitt. De saker vi valt tillsammans och blivit glada av trodde jag var våra. Jag har sett varje hylla vi valt, säng vi köpt. ihop som våra. Varifrån pengarna kommit trodde jag spelade mindre roll.
Ta det du kom med, ge det hon kom med. Det blir konstigt en annan gång. Jaha, varifrån har du fått denna fina hyllan, undrar din blivande fru. Ja det är min förra frus flickrumsbyrå...
Kanske kan man tänka sig att släppa ifrån sig barnens möbler till barnen. Det är inte deras separation och jag vet inte om jag förstått det som att ni kommer ha delad vårdnad om de stora. Om den lilla är situationen en annan, där bör sakerna delas så att hon har sitt gamla hemma på två ställen.
Resten. Det är väl mest bara tjafs. Ett bord var - ett soffbord, ett matbord - ett åt varje håll. Och något lämpligt att sitta på åt varsitt håll på samma sätt.Kanske föredrar man soffan till soffbordet snarare än soffan till matbordet... Och i köket kan man köra varannanval. Där finns så många olika saker. Somliga saker ger sig nog, även om det inte blir ekonomiskt jämt. Är det du som gillar friterat så tar du fritösen och potatisskalaren. Är hennes hobby att baka kakor så får hon elvispen och bunkarna.
Sluta räkna pengar. Pengar leder ofelbart till bråk när en relation är infekterad.
Caroline:
Det enkla är det vi hade från början. Det svåra är det som köpts tillsammans men där vi har olika logik om vem det tillhör.
I slutändan måste det bygga på en rättvisa SOM bägge accepterar. Ur gårdagens raljanta kommentarer om att jag inte älskar pojkarna kändes en sån enighet långt borta. Vi skulle behöva en medlare.
Det kommer att ordna sig. Svårast blir det dyraste. Sen har vi säkert något som ingen vill ha...
Var och en tar med sig det den förde in i boet. Eftersom ni är gifta äger ni allt tillsammans som ni köpt. Om någon ärvt från släkting måste det stå särskilt att arvet skall vara enskild egendom till den som ärver, annars är det gemensamt.
Olika förslag:
-Värdera det ni har, innan ni bestämt vem som ska ta vad. Sedan väljer ni. Det gäller givetvis även stora barnens möbler. Även om hon tar dem med sig (naturligt) så är det ett värde som ska räknas med. Du får något annat, motsvarande som du har användning av.
-Ni kan inte fortsätta att ha gemensam ekonomi efter separationen. Ingen av er skall fortsätta dela sina pengar med den andra. Separerat är separerat. Det är dyrare att vara ensam. Man försörjer givetvis sina egna biologiska barn själv. Spelar ingen roll om man "älskar" den andres barn. Försörjningsplikten står föräldern för.
-Boka tid hos en advokat som jobbar med familjerätt. Detta är vardagsmat för dem, och det enklaste är väl att följa lagen rakt av. Vill man vara generös kan man vara det i ett senare skede, när allt lagt sig och man vet vad man vill/vart man är på väg. Börja inte trixa med känslor, lägga skuld på varandra, anklaga för att inte vara tillräckligt generösa mm. Blanda inte in sånt. Följ regler och lagar så behöver ni inte ha dessa destruktiva diskussioner om vad man borde eller inte borde göra.
Lycka till!
emma:
Vi ska inte ha gemensam ekonomi, mer än vissa gemensamma saker för Yngstan. Fritidsaktiviteter, vinterjackor och annat kräver gemensam betalning och ansvar.
Advokat. Som min terapeut sa: "Advokater är väldigt dyra." Vi klarar det här utan advokathjälp. Det är ju inga stora pengar det handlar om, det är mest grinigheten faktiskt.
Skicka en kommentar