Nej, jag vill ha mamma

Jag, Storebror och Allsvenskan satt i somras och konstaterade att alla hade mammiga barn. Yngstabarnet har ibland berättat om alla klasskamrater som bor varannan vecka, att de första kvällarna hos pappa ligger och gråter och saknar mamma. Alltid denna mammighet. Alltid denna berättelse om Mamman som trygghet och kärlek. Och pappan?

Mammasymbolen står för det omvårdande, vardagliga, den som tar tid och tröstar. Pappasymbolen står för sånt som bus, men också arbete och frånvaro. Jag tror just frånvaron är en nyckel.

Jag har med åren landat i en lite provokativ syn på mammighet. Pappor har 100% ansvar för mammigheten. Som enskild pappa är det meningslöst att gömma sig, utan att försöka bättre själv. Jag har hört många pappor, liksom jag själv, gnälla på mammigheten, förlägga dess rötter någonstans. Eller säga att bara är så. Det behöver inte vara så. Samtidigt har jag sett samma pappor sitta i sin bubbla och säga "Mmmmm", sett dem vara lättirriterade, sett dem oftare styra upp leken istället för att gå med barnens önskemål, ignorerat blöjbyten eller sätta på TV:n åt barnen. Jag vet, jag har ju gjort det. (Liksom Hon, vi har bägge gjort aktiva handlingar som förvärrat Yngstabarnets mammighet.)Inte minst har jag sett många pappor som jobbat för mycket när barnen är små, som inte varit föräldralediga. Det finns ett stort ansvar hos oss pappor i att våra barn blir mammiga.

Samtidigt finns det ett helt samhälle av symboler som driver barnen till mammighet. När dagis under fem år en enda gång ringer till mig först när något hänt Yngstabarnet, ligger det bakom en mängd meningar som "Då får mamma trösta dig när du kommer hem". Mor- och farföräldrar hjälper till med ett evigt prat om mamman. Barnböcker och filmer gör också sitt till.

Ändå. Mammorna gör något rätt som får barn som älskar dem, och papporna har uppenbarligen, givet strukturen, inte förtjänat den trygghet som barn har rätt att känna med sina föräldrar. Pappor har ett svårare utgångsläge, men kan inte annat än ta ansvar själva och försöka bättre.

För mig innebär det att jag inser mitt eget ansvar i Yngstabarnets mammighet. Dels i tid. Jag jobbade för mycket och var av andra skäl borta mycket i vissa skeden av hennes liv. För familjen, för mig, för Äldstabarnet. Jag blev den frånvarande pappan, liksom min pappa och andras. Och med mindre tid följer mindre närvaro och mindre vardag. Kvalitetstid är ett skitord.

Dels i varandet. Jag har varit för lite lyhörd, för mycket skuldbeläggande, för ofta försökt styra. För lite nöjd och lyhörd, för mycket besvärad. För lite lita på barnet.

Mycket är annorlunda nu, och jag är trygg i att jag kan hantera den mammighet som kommer att komma efter att Hon och jag separerat. Ibland är jag sån optimist att jag tror jag äntligen kan få chansen att bli fri från den.