Lyckliga Hon skickade ett mejl som publicerades på hennes blogg. Jag ska försöka möta henne i de punkter hon tar upp, även om det är svårt att känna en ömsint kärlek för en människa och vara förbjuden att visa den. Jag ska försöka bryta vanans makt. Jag är både nyfiken på och stöttande i hennes problem med sin mamma. Jag förstår hur skitjobbigt det måste kännas och jag är gynnad som för första gången på länge känner mig både ärlig mot och genuint älskad av min egen mamma.
Mitt svar om vad jag vill handlar om att jobba på att få en fungerande vänskap. Hon kallar sig vän men uppför sig inte som vän.
Mitt första önskemål är att Hon har ödmjukheten att inse att hon ofta definierar mig med "Du är" och "Du gör alltid"-uttryck. Istället borde hon fråga mig vad jag känner, vad som driver mig i nuet, inte leva kvar i gammalt. Ställa frågor är vad vänner gör. Somt gammalt lever kvar, men mycket är faktiskt borta.
Mitt andra önskemål är att irritationen ska försvinna, att hon uppfyller det "trevligare" som hon själv pratar om. Pratar lugnare helt enkelt. Jag vet inte exakt varför hon har så lätt att höja rösten med "alltid" och "aldrig" men det finns där. Det "trevliga" är en del av vänskapen. Det är outhärdligt att när som helst få en höjd röst till svar, vars effekt blir att samtalet blir grinigt och destruktivt och där orden blir hårdare än nödvändigt. Det bara sårar och tar sönder.
Mitt tredje önskemål är ärlighet. Jag vill inte bli chockad på familjerådgivningen och få veta något jag inte haft en aning om. Jag vill hantera vårt uppbrott och försök att rädda detta i fred och med en tydlighet och förutsägbarhet. För barnens bästa och vårt bästa. Annars är det ingen idé.
Mitt tonläge är lugnt och min vilja är god. Jag är gråtmilt trött på konflikter och på hårda ord. Eftersom vi tycks överens i den frågan borde vi väl kunna civilisera oss. En del i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Min spontana reaktion är att det är märkligt tänkt, när du skriver:"även om det är svårt att känna en ömsint kärlek för en människa och vara förbjuden att visa den." Är det inte så att den största gesten av kärlek och ömsinthet är att erkänna Hons behov av rum och ge henne rum.
Att Hon inte sedan vill ha sex eller kroppslig kontakt, som jag antar att du menar, är väl verkligen inte det samma som att du inte kan visa kärlek. Det är väl bara det fysiska, nära som är uteslutet antar jag. Vilket man kan se som en konsekvens av att önska sig rum. Först behöver Hon förmodligen befästa det konkret, för att få plats på ett mera abstrakta plan.
Och det är rimligt att önska få slippa "du är alltid" och det minsta kravet på hövlighet är ju att man inte ska bli bemöt sämre än en främmande människa, brukar jag tänka.
Simma lungt, andas ut och räta upp dig.
Om man separerar men fortfarande bor under samma tak så bör man tänka så här enligt min erfarenhet; när man gör slut så är det i regel någon som vill mer bort än den andra, då är det den man måste respektera. Annars hamnar ni i samma hjulspår igen och allt kommer att fortsätta att upplevas för den som vill mest bort som att den ff befinner sig i relation till den som vill hålla kvar. Satsa på att få det praktiska att fungera, allt annat prat bör direkt undvikas och kan först tas upp när båda era nya liv har börjat om intresse finns.
Kan inte vänskap i ert skede också defnieras bara så enkelt som att låta varandra vara och inte kräva av varandra något man anar att den andre är oförmögen, ovillig eller mogen till just nu? Sätt din egen gräns för hur du vill behandlad men sen räcker det. Jag tror bara du gör dig själv besviken med för höga förhoppningar om hur hon borde uppföra sig för att du ska känna dig trygg och lugn just nu. Jag menar hur klok och rationell är man i en krissituation när man försöker hitta sig själv? Håller med om att "du är alltid" och "du är aldrig" är sårande uttryck förutom att vara helt osanna. För så är ju ingen. Men om du är så klok och rationell själv, vilket jag inte tror är lätt för dig heller att vara, så kunde du kanske se att det ligger något bakom det som handlar om henne och inte dig. Då behöver du inte ta åt dig. Bara sätta en gräns. Ana-M
bless:
Jag talar mest om vanan att röra och smeka när man ligger bredvid. Jag tvingas tänka när min kropp bara vill. Av nödvändighetsskäl delar vi säng eftersom barnen inte vet, och då och då är det Hon som söker ömheten.
Jag försöker ge henne rum, men försöker också ha trevligt tillsammans och ha såpass konstruktiva samtal så att vardagen fungerar och vara såpass tydlig att jag ska få mitt inre att fungera genom att veta.
Jag har i många år blivit bemött sämre än alla andra av henne, det har hon själv medgett. Humörproblemen är en följetong. Jag har gett henne mitt sämsta. Men också mitt bästa.
anonym och ana-M
Jag kräver ganska lite. Jag sa vad jag tyckte igår och det fick nej och det accepterar jag som jag accepterat det i några veckor nu.
Främst kräver jag att hon ska uppföra sig lite lugnare. Sluta vara så bitsk och grinig mot allt jag gör och säger.
Vi måste lösa vissa praktiska problem, vi måste veta var vi har varandra och vara ärliga, och det kräver samtal.
Det kommer säkert att gå bra det här. Det är klart att jag kan ana att Hon inte mår bra. Ibland ser man stressen på henne. Säkraste sättet att reta upp henne är att säga att hon ser anspänd ut och undra vad det är (jobbiga saker inuti som inte bara har med mig att göra). Då kommer reaktionen om att jag alltid ska kommentera henne.
Jag hoppas vi får en lägenhet snabbt. Väldigt snabbt. Det är inte roligt det här.
Skicka en kommentar