Han läser en bok om sig själv

Jag läser i en bok om en variant av kognitiv beteendeterapi. Eller möjligen buddhism. Den handlar om att förändra sitt tänkande för att inte skapa sig felaktigt uppbyggda bilder av verkligheten. Frågorna som ställs är hårda och kloka.

Vad tänker du om den människan? Ärligt nu.
Hur skulle det kännas att inte tänka de tankarna?
Är det sant det du tänker?
Kan det vara tvärtom?

Kan det vara tvärtom? Första exemplet berör. Det handlar om en kvinna som använder hårda ord om sin man. Säger att han gör henne galen, att hon inte längre älskar. Han väcker sån vrede. Samtalsledaren frågar, vrider, vänder och får kvinnan att vända sig till sig själv. Får henne att fundera på om hennes tankar om verkligheten inte har så mycket att göra med mannen. Får henne att gradvis se att hon sitter i ett lättretligt varande av irritation utan kontakt med verkligheten. "Jag önskar att min man kunde sluta vara så osäker" vänds till "Jag önskar att jag kunde sluta vara så osäker". Gå hem och ta hand om dig själv och tänk efter mer.

Det går inte att förändra någon annan än sig själv. Och om man mår dåligt av något måste man noga tänka på om man har fog för den känslan. Självklart har man ofta det.

Likt förälskelsen är projektioner och missförstånd i positiv riktning som sedan reds ut till verkligheter (eller ofta inte), blir krisen i relationen projektioner i motsatt riktning. Vi ser allt negativt, allt som vi inte vill. Vi skyddar oss själva genom att uppmana bilder i oss som känns bra för oss. Verkligheten görs oberoende av våra fantasier om den andre. Så som jag gjort Lyckliga Hon till skuld för mina känslor. Och Hon mig till sina.

Det är verkligen sorgligt. Vi är överens där.

Det är ganska överens nu. När vi pratat klokt i en timme och sedan en till, när vi skrattat, rört varandra, till och med pussats och när vi berört samtalsämnen som för en månad sen väckte panik, helt utan hårda ord. När det finns en frid och fred. När vi verkar överens om att vi i familjerådgivningen måste reda ut vad som hänt. Inte bara det praktiska.

Då känner jag att det är för sent för såna böcker nu.

Och det en stor del av det sorgliga.

Sen återgår jag till lugnet och att längta efter livet ensam. Dit vill jag gå utan fantasier om verkligheten.