Vänskap, trötthet och brist på nyfikenhet

Jag fick just veta att Lyckliga Hon hade sett en fantastisk film, den kinesiska kampsportsfilmen Hero, tillsammans med Den Nye Manlige Vännen. Det är inget med det, dom får gärna se film tillsammans. Saken är att jag, sedan jag såg Crouching tiger hidden dragon för några år sedan, har haft en stor fascination och gärna velat se den typen av kinesisk martial arts-film med sin särskilda typ av drama och dansliknande kampsportsuppvisningar. Till Lyckliga Hons stora ointresse. Jag minns att jag hållit den i handen i en DVD-affär eller sett den i en TV-tablå, och beskrivit den som en Croching tiger-liknande film. Svaret? Crouching tiger var väl okej, men se den gärna du, jag är inte intresserad. Stängd dörr, och jag har slutat fråga.

Vad är detta ett tecken på? Jag tror vi ser den krackelerande relationens brist på nyfikenhet ställas mot den nya vännens öppna ögon för det som sägs och föreslås. Tron att hon redan vet allt om mig och tröttheten på det jag säger och föreslår står mot de nyfikna förhoppningarna och drömmarna i det nya. Trötthet mot pigghet. Bittra minnen mot projektioner.

Effekten blir ju. Till slut upphör jag att föreslå något nytt, blir förutsägbar och tråkig. Gör hela vår vänskap och relation till invanda hjulspår.

Jag konstaterar torrt och tar chansen. Ser vi ett gemensamt filmintresse öppna sig för mig och Lyckliga Hon? Nu när hon outat som kampsportsdansfilmsgillare. Bara att besöka bukten eller videoaffären? We'll see.

Det leder vidare till en reflektion om begreppet "vän". Lyckliga Hon säger "Jag tycker om dig som vän", men jag ifrågasätter. Ifrågasätter rejält.
Vänner är nyfikna. Ställer frågor om vardag och tankar.
Vänner söker kontakt. Vill saker, frågar, föreslår.
Vänner är förlåtande. Ser dig för det du är.
Vänner kommunicerar horisontellt och trevligt. Tystnar inte oförklarligt hela tiden.
Vänner vill väl. Frågar, bryr sig.

Det finns tillfällen under en vecka när jag känner att Lyckliga Hon är en vän. Men oftare känns hon inte som det. Hon kan definiera sig hur hon vill, men det hon visar för mig är inte en vän utan en partner som retar sig.

Det går att nå fram till Lyckliga Hon med prat och förslag om att göra roliga saker eller prata klokt om barndom eller våra problem. Men man får räkna med att få irriterade reaktioner och nej rätt många gånger på vägen dit.

Och jag minns en sak från min senaste terapi. Saknaden efter vännen Lyckliga Hon. Hur jag saknar nyfikenheten, känslan av att hon ser på mig och vill mig väl. Kärlek eller vänskap? Vad vill jag? Jag vet inte vad jag önskar längre, allt stängs av när hon är så tom mot mig.

Jag ska glida iväg och hyra Hero. Och se den en kväll när Hon också är hemma. Sen får hon göra som hon vill.