En sorglig bok

Influensaliggande har jag läst. 500 sidor Maken av Gunn-Britt Sundström. En förhållanderoman från 70-talet. Skrattat har jag, och gråtit. Tidsandan i 68-vänstern fångas klockrent, liksom giftasfixeringen.

Paret Martina och Gustav har under åtta år en i princip alltid strulig relation. Krockarna handlar om om tid och sex. Allt runt sex och tid är löjligt igenkännligt, jag rodnar åt hans omogenhet och blir arg på hennes. Ser oss.

Boken berättas ur hennes ögon, och hans lite löjeväckande uppmärksamhetssökande stress och fixering vid tvåsamhet kritiseras i lakoniska ordalag. Hon har extremt svårt med bindning, får lätt panik och cellskräck när hon inte får bestämma helt själv och blir därför lätt irriterad på honom. De har massor gemensamt, skrattar, pratar intellektuellt, men krockar i sexdrift och hur mycket de vill träffas. Hon älskar Gustav mest när dom inte träffas. Han å andra sidan kan inte få nog av henne och är aldrig nöjd. Han älskar, och hon får panik av hans kvävande kärlek. Det är ofta sorglig läsning. De (oftast hon) gör slut ett otal gånger och turas om att kalla varandra tillbaka. Hon ångrar sig lika ofta som hon varit tvärsäker. De utsätter varandra för en hel dos med kränkningar i sitt maktspel.

Det är väldigt igenkännligt, väldigt dråpligt och väldigt väldigt sorgligt.

Det är sorgligt eftersom jag känner igen så mycket, och för att det är för sent för de kloka tankar boken kan väcka. Och sorgligt för att de gör varandra så illa och inte klarar av att mötas och hitta något som fungerar när de trivs så bra ihop. Jag och Lyckliga Hon har pratat om att prata om boken men undvika gräl. Jag tror jag förstår Lyckliga Hon ännu bättre efter att ha läst boken. Men kanske inte det hon själv läser in.

Jag ser en huvudperson med ett extremt stort behov av att vara ifred, tänka, vara med sig själv. Men också en huvudperson som verkar närmast oförmögen att anpassa sig till någon annan. Hon får panik på arbeten liksom i relationen. Hon får panik av att han älskar. Hon får panik av att någon vill henne. Hon verkar vilja ha en vän i byrån, att prata med och dryfta saker med när det behövs, men som inte vill ha en vardag. Som vill ha saker när hon vill ha dem, annars inte. Och själv sköter hon sina vänrelationer dåligt och hamnar i obalanserade relationer med andra män. Jag ser en sårig person som inte vågar älska och därmed inte vågar bli älskad. Och i honom ser jag en liten rädd man som måste ha allting förutsägbart i tvåsamheten för att inte förtvina av ensamhet. Han är giftaslysten, besatt vid att binda sig och rätt fånig.

Några formuleringar etsar sig fast:

Det (en kastrull) är mitt ideal för relationer: en prydlig och blänkande rad på kastrullhyllan, som står där man har ställt den tills man tar ner dem vid behov. Veta var han har varandra, ta det som något självklart och i övrigt kunna ägna sina krafter åt väsentligare ting.

Jag tycks ha ett överdimensionerat, jag menar mer än genomsnittligt, behov av självbestämmande, suveränitet.

Kan vi inte ha en telefonrelation?

Jag är bitter på livet som skapade oss för varandra men gjorde det så klantigt att vi inte passade ihop.

Vilket är värst, att älska eller att vara älskad?

De bägge huvudpersonerna förblir iakttagna. Deras sår inuti, eventuella tankar om vad hennes rädsla för att älska och vara älskad, eller hans eviga rädsla för ensamhet och behov av tvåsamhet, förblir obesvarade, trots hennes ständiga grubblande om vem hon är och varför. Jag slipper bli skriven på nästan. Vilket är skönt. Det är en smärtsamt, lärorik och väldigt rolig bok.

Läs den i tid.