Ny dagbok

Jag reser på konferens några dagar med en nästan helt ny dagbok. Den förra började 4 juli, tre dagar efter att jag fått veta att Hon varit otrogen i våras. Många ord, många sidor sen dess. Den slutade några dagar efter att separationen var slutlig och lägenhet fixad. En symbolisk resa.

I början av dagboken var jag helt övertygad om att otroheten var det som kunde vända allt och rädda relationen. Att balansen ändrades från att jag var den anklagade till att vi bägge inte trivdes och bägge hade gjort fel. Jag trodde verkligen att Lyckliga Hon skulle lämna sin uppgivenhet och komma med nåt slags nyfunnen empati och kärlek byggt på att det var Hon som så odiskutabelt hade gjort något fel den där veckan en vecka efter sista familjerådgivningen. Jag trodde vi skulle kunna resonera och mötas och förstå varför vi gjort så illa.

Det är en jobbig dagbok att titta igenom, inte minst för att den är hoppfull. Hela den där jobbiga julimånaden tror jag att det löser sig. Mitt i känslan av att vara sviken, och mitt i uppgivenhet om att Lyckliga Hon inte längre stöttar utan suckar, behåller jag tron på att det som drev henne till otroheten och mitt gradvisa förlåtande av den, skulle få oss att mötas.

Så blev det inte. Jag förlät, men mötet uteblev.

Dagboken packas ner med både mig och den som ett oskrivet blad. Jag vet inte hur jag kommer hem. Slutorden i dagboken, stafettpinnen till nästa dagbok, var från när vi berättade för Mellan och Äldsten.

"För att kanske mötas på andra sidan. Prognosen för framtiden var god i den stunden. Och jag var stark."

Så känns det. Längtan till sen. Jag reser bort för att hitta en genuin längtan till sen.