Som så många pojkar som växte upp på 70-talet lekte vi mycket med plastindianer och cowboys. Hemma hos mamma tittar jag ibland igenom lådan och minns favoriterna bland figurerna och minns lekarna.
Mina och Storebrors lekar gick ut på att det blev krig. Hjältarna (favoritfigurerna) var ofta emot kriget, som ofta skapades av någon makthungrig eller girigbuk som hade något att vinna på kriget. Hjältarna på både goda och onda sidan fick briljera, medan de våldsfixerade ofta dog. Men eftersom hjältarna inte fick dö hände alltid något.
För att få ihop intrigen med fred som slut krävdes en twist. En naturkatastrof var en lösning vi ibland tog till, men ibland genomskådades bluffen mitt i skjutandet av pilar och kulor och närstrid, och de goda på cowboys- och indiansidan fick försöka vara en förnuftets röst mitt i våldet.
Det slutade alltid lyckligt på något sätt, trots alla plastfigurer som låg ner döda. Indianerna fick leva ifred och livet gick vidare. Sorg och begravningar och sen inte mer.
Jag brukar ibland säga "Jag var en sådan som höll på indianerna", och får ofta som svar. "Jag också." Särskilt om personerna i fråga är miljö- eller kulturintresserade och har en dragning åt politisk vänster. Det är inte så att jag frågat alla vänner, men jag tror jag är något väsentligt om prioriteringar i livet på spåren.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Men har du träffat NÅN som höll på cowboysen? Efter att ha sett Little big man?
Jag har definitivt träffat män som höll på kåbojsarna Men dom försöker hävda motsatsen...
Själv höll jag på Zeb Macahan i första hand och därmed också på indianerna i alla lägen.
Fast zebban..var inte det sent 80-tal? Då var klimatet hårdare.. ;)
Serien sändes första gången 1978, och det var då och kommande år som vi i familjen såg den, jag ville vara Luke och Zeb, blev kär i äldsta systern och retade mig på mesen till lillebror.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Familjen_Macahan
Skicka en kommentar