En viss balans i ätandet känns bra

Så länge jag minns i livet har jag varit en gottegris och en stressätare. När jag haft det stressigt i livet, på jobbet eller hemma, eller när jag vantrivts i livet, har jag tröstätit. Choklad, godispåsar stora som handbollar, chipspåsar så pinsamt snabbt att jag inte vill berätta. Och mycket mat och för mycket fett. Vid uppbrott från relationer har jag gått in i allmänt onyttigt ätande och en vardag med rätt dålig kontroll över mig själv.

Eftersom jag oftast tränat blir jag aldrig speciellt tjock, så mitt ätande har väl varit i balans på något sätt. Men det senaste året med allt jobbigt som varit har jag väldigt sällan velat stressäta. Ofta inte alls. Jag äter knappt godis längre, och jag äter väldigt lite chips och andra snacks heller. Det är inte brist på aptit, utan nåt slags lugn.

Ikväll är jag ensam hemma när Lyckliga Hon rest bort igen till annan ort. Skönt. Yngstabarnet sover efter en kväll där hon hade kompis hemma, och jag är trött och småsjuk. På bordet framför mig står chips och ostbågar och ett halvdrucket glas vin. Inget smakar gott och det känns bara bra. En viss apati kännetecknar mig på väg till sängen, och jag reflekterar över att dagens godaste ikväll var ett äpple och en tallrik yoghurt och att det onyttiga smakade rätt torftigt.

Jag tänker att den nya synen på onyttigheter är bra. Jag behöver inte äta för att komma bort från de känslor jag känner inuti. Istället vågar jag känna efter och tänker och vet vad jag vill och varför. Det låter rimligt.

Jag tror att ätandet är en förstudie till att börja träna mer regelbundet igen. Om bara influensan går över. Då jävlar.