Förändring I: Att se sig själv på TV...

...sin brist, sina svagheter.*

Jag fick en kommentar om terapi och tänkte vidare en stund på det där med handling ställt mot att rota i barndomen. Med mitt tänk, min vilja att förstå måste jag kunna se barndomens koppling till nuet, men inte gräva upp minnen utan syfte att förändra i nuet.

Det finns några stora förändringar jag genomgått de senaste månaderna. Den första i tid är att jag lärt mig att behålla lugnet mot Yngstabarnet, och behålla min inre tro på kärleken mellan henne och mig även om hårda ord haglar. Jag håller mig lugn i röstläge och i lyssnande även om det blir högljutt eller mammigt.

Vägen till handling var att först rota i barndomen. Jag satte mig och skrev upp en massa saker min mamma och pappa gjorde som gjorde och gör mig ledsen. Pappas klagande, mammas skuldbeläggande, allmänt nejsägande, feghet, att jag inte fick påverka vad som skulle göras och deras brist på nyfikenhet på vad jag kände. Lång lista.

Sen granskade jag mig själv kritiskt. Det var ju inte så kul.

Inget nytt där, mina beteenden var rätt väl kända, men nästa steg i tankekedjan tog skruv. Om det blev jobbigt, med ett mammigt eller irriterat eller jättetrött Yngstabarn såg jag två TV-skärmar framför mig. Till vänster såg jag mamma eller pappa mot mig. Till höger såg jag mig själv mot Yngstabarnet (och Äldstabarnen och i förlängningen även Lyckliga Hon).

Jag bestämde mig för att jag aldrig ville se samma bild på bägge skärmarna.

Det har gått förvånansvärt bra. Jag har tappat mig en handfull gånger på två månader. I medvind och motvind. Mitt lugn märktes först tydligt, men sen har Yngstabarnet reagerat på att mamma är bortrest så ofta, och fått sina slängar av irritation. Mammigheten har förvärrats.

Jag försöker falla tillbaka på de positiva minnena från våra ensamma dagar när allt är harmoniskt. Det betyder inte att det inte är jobbigt. Det gör ont när mitt barn inte vill veta av mig. Likt Lyckliga Hon. Men det går. Överlag är jag en människa som andas mycket lugnare än förut. Som känner en frid och icke-stress. Mot Äldstabarnen bra, mot Lyckliga Hon bättre men inte nog. Mot mig själv en lång lista av saker jag vet att jag har hela livet på mig att göra.

Frågan väcks. Hur många TV-skärmar kan ens inre hålla i luften samtidigt?

* Insåg när jag valt rubriken att den var en parafras på en Ekelöfdikt från 1961

"Att se sig själv i andra
sina villkor
sin brist
sina svagheter
sitt mänskliga:
Att vara social i hjärtat
ni andra som är sociala i huvudet!
- Och hjärtat är inte en känsla för ögonblicket
men det som varar
Hjärtat är inte en konjunktur"