Familjen som inte längre är

Nu vet alla barn. Snart och fort och varannan vecka kommer Lägenheten att vara bara jag. Mest grät jag, näst mest Yngstan, sen Hon och minst Mellan och Äldsten. Hon var inte speciellt sorgsen när Mellan och Yngsten fick veta.

Vi pratade och resonerade och vred och vände. Pratade om nya lägenheter och sälja bostadsrätten och det var på många sätt en varmare närvaro i familjen än på länge. Borta var bråk och oenigheter, irritation över städning och tjat om läxor och strumpor på golvet. Jag nådde fram till Mellan och Äldsten i en enighet om saknad och att dela Ord om det som varit bra och dåligt. Jag kände en gemenskap mellan mig, Hon, Mellan och Äldsten som inte känts sen förra årets solsemester. Den sommaren är det sista ljuva minnet, innan allt började haverera hösten 2007. Rockyhelvetet.

Jag vaknade i morse med en bild i skallen. Som om vi satt och såg en spännande film där några människor är jagade av något farligt och alla kommer att bli infångade och dö. Ingen är en tapper krigare (Ingen Zeb Macahan eller Aragorn här inte) som vill offra sig för de andras skull. Man särar på sig i enighet och tänker på varandra. Gruppen delar sig i två grupper för att ena gruppen ska överleva. Förföljaren kan bara följa efter ena gruppen. Delandet sker i gemenskap.

"Om allt går väl möts vi på andra sidan."

Det var känslan igår. Att vi går till varsitt liv men att vi fortsätter att vara en familj med den självklarhet elva år ger, men utan all irritation. Lyckliga Hons gränser mot gemenskap förändrades i det samtalet. Det som förut varit varannan vecka med murar emellan blev igår prat om fika och katter på besök och högtider och annat.

Det blev lite mindre flykt från mig och lite mer positiv blick.

Jag kände att det i den stunden fanns i alla fall fyra av fem som hoppas att vi ska mötas på andra sidan och börja om utan förföljare och bittra minnen.

Sen när vi gick och la oss tog jag lite av känslan med mig och frågade Lyckliga Hon med ett leende om det som absolut inte är just nu, det som bara jag längtar efter mellan oss. Svaret blev nej, men svaret var "Inte nu i alla fall". Och jag tänkte att på andra sidan kan vad som helst hända. Och att andra sidan kan komma olika fort för olika saker.