Citat från en intensiv kväll

Hon: "Hur känner du dig?"
Jag: "Det är klart att det är jobbigt att någon som tyckt om mig inte längre gör det. Det känns i mig som om du inte ens vill ha kvar mig som vän. Det gör lite ont."

En bra fråga ledde sedermera till gräl istället för en delad förståelse om det bägge tycker är sorgligt.

"Vi kommer att sakna dig också."
Äldsten och Mellan vet nu, och tog det manligt tigande. Trötta på flyttar och säkert mer förvånade än Yngstan. Som om dom inte förstått. Det är säkert en förklaring till tystnaden. Vissa ord kom om tråkigt att flytta. Själv grät jag mer där än med Yngstan. Jag orkade inte mycket mer än stänga in huvudet i händerna och gråta. Med Yngstan ser både jag och hon fördelarna med att separera, att få ha henne ifred och slippa allt tungt, kvävande irriterat som är med Lyckliga Hon.

Men Äldsten och Mellan kommer att försvinna, precis som Lyckliga Hon försvinner. Det som blir måste skapas av ömsesidig vilja, och min önskan räcker inte. Vi har pratat lite under kvällen och utan att något är bestämt så kanske Mellan och möjligen Äldsten kan komma och bo hos mig en kväll under mina veckor. Se film eller äta godis eller nåt. Prata. Nånting som låter mig fortsätta följa deras steg mot ännu större barn. Kanske pratar vi mer än förut, tragiskt nog.

Deras vilja finns nog.

"Och när jag är där också."
Yngstan hörde pratet om att Mellan skulle kunna komma dit under mina barnfria veckor och hakade på idén.

"Skämtserietidningarna är mina. Dom måste du komma hem till mig om du vill läsa."
Extrapappan jag visar ironisk distans mot Mellan.

"Okej."
Mellan svarar med serietidning i handen på väg till toan.

"Förlåt."
Både jag och Hon. För ofta. Och för sällan.