Oärlighet, otrohet och väntan

Som svar till Emma på en kommentar:

Nej, Lyckliga Hon har inte varit otrogen som i det är inte den oärlighet jag har fått veta. Det är en sårande oärlighet, men inte det. Förlåt är inte riktigt tillräckligt, och gränsen är flyttad.

Jag vill reda ut min syn på mig själv och tillit och otrohet.

Otrohet och oärlighet
Med min syn är otrohet något man gör för att man känner sig otillfreds i förhållandet. Det är inte sex det handlar om. Snarare behovet av spegling, eller att man söker spegling istället för att ta tag i något inuti sig själv.

Oärlighet i en relation är ett försvar mot att känna sig osynlig eller pressad i en relation. Att kommunicera dåligt i en relation drivs av obalanser, men också av en grundpersonlighet eller omogenhet och obalans. Lyckliga Hon och jag har haft sätt att kommunicera som krockat. Rejält. Bägge har kommunicerat omoget på olika sätt. Jag för mycket och för brutalt. Lyckliga Hon för lite och för fegt. Vi har pratat förbi varandra för mycket och mötts för sällan.

I ett enskilt läge eller under längre tid kan man vara en som är otrogen eller oärlig, men jag tror på möjligheten att sluta vara det, att komma till ro med obalanser som gör dig destruktiv mot en annan människa. Eller flera. Jag tror på möjligheten till förändring. Jag tror inte att Lyckliga Hon är en permanent oärlig och notoriskt otrogen eller irriterad person mot mig.

Annars skulle jag förneka de tryggare känslor jag känner inuti mig själv. Annars skulle jag inte vänta en sekund till.

Jag var nästan otrogen för sex år sen. Kanske hade jag varit det om jag hade fått chansen? Det vet jag inte. Varför jag gjorde det förstår jag ganska väl, och jag vet att jag inte längre känner den obalanserade drivkraften att göra det igen. Alls. Det handlade om en allmän känsla av osynlighet som jag projicerade till sex och fysisk uppmärksamhet. Delvis var det relevant och delvis var det felaktigt. Jag borde tagit tag i mer grundläggande obalanser istället för att söka fysisk uppmärksamhet. Senare har en del av de obalanserade känslorna riktats till Lyckliga Hon istället, delvis viktigt och riktigt och delvis obalanserat och hetsigt. Då som senare. Mycket dumt har jag gjort. Men mycket rätt har jag också haft. Jag borde tänkt på vad jag ville EGENTLIGEN. Ömsesidig kärlek, ömsesidig respekt och ett rikt liv. Typ.

Framtid
Om jag inte trodde att Lyckliga Hon skulle kunna komma tillbaka till mig för att hon vill det ur djupet av sitt hjärta, och att hon kan komma tillbaka och ha lärt sig att kommunicera ärligare och rakare, skulle jag inte vänta på henne.

Om jag inte trodde på min förmåga att lita på henne igen, skulle jag inte heller vänta.

Jag litar på min förändring inifrån och jag hoppas på att hon ska nå ro och se mig igen. Men gränsen för vad jag tål närmar sig.