Ärlighet

Jag låg i ett bad och filosoferade. Då insåg jag att en viktig del i att jag känner det lugnt just nu är att Lyckliga Hon efter alla dessa år äntligen vågar vara ärlig. Vågar vara vuxet rak i vad hon tycker, utan att glida undan.

Jag har i flera år velat ha besked om vad som gäller med kärleken till mig, och bristen på raka svar har varit frustrerande och bidragit till min egen otålighet. Jag har velat veta, resonera om kärleken finns kvar och hur i så fall kan hittas igen. Det har inte gått bra.

Idag: Jag är tom på kärlek just nu.

För några dagar sen: "Jag vill inte säga att jag älskar förrän jag är säker på att det är det jag känner".

För någon vecka sen: "Jo, jag älskar, bakom alla sår".

En vecka tidigare: "Älskar"

Hela sommaren och i våras: Älskar
Och:
Jag: Allt ditt beteende visar att du inte älskar längre.
Hon: Det gör jag.

Allt under en tid när jag förlåtit otrohet och landat. Mindre. Var går gränsen mellan konflikträdsla, lögn och självsuggestion? Hur kan jag ha förväntats känna mig trygg när allt varit så här?