Huvudvärken borta, skrivbordet städat

Jag pratade med Storebror och Mamma igår. Jag berättade om det jobbiga vi har i Paret. Jag berättade om min terapi. Jag berättade om det jobbiga jag känt med Brorsan och att jag vill hitta honom som en vän. Jag berättade om råttfällor och ensamhet i tonåren för mamma. Och allt togs emot så bra och kändes så modigt.

Och idag åkte jag till jobbet med bussen och öppnade ryggsäcken med engagemang och inte längtan efter bekräftelse från Lyckliga Hon. Inte verklighetsflykt utan verklighet. Jag sitter här och river av surdegar på jobbet som legat i ett halvår, sånt som sortera mejl och sortera papper.

Jag vet inte riktigt vad som hänt, men nånting anspänt har släppt inuti mig. Jag vill gå till familjerådgivning och prata om hur jag förstört med en otålighet och en kritik. Jag vill leva i lugn och ro och inte otåligt och pockande. Det återstår bara en sak för en ljus framtid, att Lyckliga Hon vill mig trots allt jag förstört genom att köra över henne.

När jag tänkt på terapi har jag tänkt på att det troligen inte finns en viktig nod som går att hitta som gör att allting släpper. Det finns det nog inte, men det finns det som är viktigare än annat.

Jag är förvånad.