Jag längtar efter separationen, efter lägenheten, efter att slippa den Lyckliga Hon som väcker längtan och är så kall. Redan nu, i lägenheten är vi oense. Ska jag betala för Äldstabarnen? Hon ställer mitt betalande mot sin totala frihet. "Om vi är en familj så är vi en familj. Annars är vi inte det."
Vi är totalt oense om hur vi ska separera om vi hittar lägenhet. Jag vill separera med trohet, för chansen att Hon ska hitta sin kärlek och kanske rädda vårt fina.
Hon vill separera med frihet att göra vad hon vill för att hon inte ska känna sig styrd av mig. Men jag ska betala halva hyran, vara med och försörja Äldstabarnen.
Frågan är nu skjuten till familjerådgivningen.
Ett beslut närmar sig. Friheten lockar. En egen lägenhet för mig och Yngstabarnet, och inte det tunga ok som vår gemensamma lägenhet blivit.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Usch. Det luktar illa det här. Lyckliga Hon verkar bara tänka på sig själv.
Varför lämnar du inte?
Tina
Tack för stöd och fråga.
Jo du. Beslutet närmar sig. Jag är helt emot separation utan trohet mot vår relation. I så fall gör hon det bara för sin skull, inte för vår skull. Det får mig att känna att det bara är den delade hyran hon vill ha just nu.
Sannolikheten är inte större att rädda oss om vi flyttar isär för gott. Känner jag.
Hon kan inte båda äta kakan och ha den kvar. Om inte Äldsta barnet är ditt barn, med försörjningsplikt så ska du inte betala ett öre för det barnet.
Med sin "totala frihet" och "inte bli styrd" finns det också ANSVAR! Att ta ANSVAR för sitt...
Varför ska du vara med och betala för hennes barn, men inte ens få trohet eller en vilja att försöka ena "familjen" igen..
I en familj är man trogen!
Stå på dig..
Hon försöker manipulera dig med känslor. skitfult och egoistiskt !
//sarah
ps/ den dagen du släpper henne och träffar en ny kärlek..då kommer hon springa benen efter sig efter dig, och göra allt för att få tillbaka dig. I dagsläget så tar hon dig för givet..och att du ska finnas troet kvar och vänta på henne medans hon bestämmer sig./Ds
God morgon "mannen".
Jag har följt er länge nu men det är första gången jag skriver en kommentar. Nu känner jag att jag Måste skriva, för att du är på väg in i en "vanllig fälla".
Jag har gått igenom nästan samma sak som dig men det var för ca 2 år sen. 3 bonus barn (för min del). Efter upprepad otrohet från hennes sida så kom vi överänns om att separera. Hon skulle sitta kvar i orört bo och istället vara med att betala halva mitt nya bohag. Där var vi överänns till fullo, sen kom frågan upp om barnen. Hon tyckte att jag skulle betala "underhåll" jag med... (biologiska pappan betalar fortfarande för 2). Hon skulle inte klara av att bo kvar, köpa kläder osv osv om jag inte betalade. Nu kom ju jag i en jävl sits... Jag älskar ju ungarna som mina egna o vill dom inget illa. Jag pratade med ungarnas pappa (som tur är så har vi en bra relation), och han kom med ett bra förslag. OM ungarna fortfarande vill träffa dig så betalar du när dom är hos dig! men varför ska du betala underhåll för dom... Räcker det inte med att jag gör det kom det sen :). Nu visade det sig att ungarna vill träffa mig titt som tätt, (vi bor på gångavstånd så dom kommer när dom själva vill pappan bor långt här ifrån så det är till mig dom kommer).
När jag tog upp detta med exet så kom jag med ett eget förslag. Jag sa, om du inte har råd så kan vi byta lgh och ungarna bor hos mig och hon ensam. För det är inte så att jag inte vill ha ungarna för det VILL jag!Jag pratade med pappan om det och han sa att för hans del var det helt ok, så där fanns det inga problem. Men se det gick inte...
Om hon har skaffat sig dyra vanor så får väl hon lösa det problemet själv. Men du ska INTE betala för att hon ska "ha det bra"!!!!! För det är det saken gäller i slut änden.
Sen tycker jag inte att "ta en paus" i förhållanden fungerar. Antingen är man tillsammans eller så är man inte! Men det är bara min åsikt :).
Jag kan inte ens kravet att du skall betala för hennes barn om hon valt att lämna dig. Hon vill bo själv, göra vad hon vill, träffa vem hon vill, men också behålla samma ekonomiska standard man har som två med inkomst. Det där går ju bara inte. Välje man att lämna någon, och kallar det för att ha gått isär, göra slut, då får man stå på egna ben. Hon har väl underhållsbidrag från sina barns pappa?? Och därtill kommer hon som mamma inte bara få barnbidrag för sina egna barn, utan också för ert gemensamma. Sån är lagen. Bidraget går till mamman.
Anonym 2:
Nej, Hon kan inte både äta kakan och ha den kvar. Jag är inte säker på dina tolkningar, jag känner för mycket kärlek trots all smuts, för att falla ut i såna illvilliga tolkningar.
Hennes vilja att få vara en helt självständig individ är hennes totalt överskuggande vilja. Den får henne att, rätt omoget, tycker jag, vilja ha även sexuell frihet. Det vill säga: Det är slut. Punkt.
Som det känns nu är jag inte intresserad av en sådan deal. Jag vill inte vänta som en lydig hund, utan fortsätta föra kloka samtal för att rädda oss.
Både jag och hon manipulerar varandras känslor just nu. Det hoppas jag att familjerådgivningen kan komma runt.
kcl:
Nej, det handlar inte om dyra vanor. Jag tror inte att hon tänker så medvetet, däremot kan rädslan för att inte ha till räkningarna eller behöva säga till barn att dom inte får eget rum ändå påverka tänkandet.
Vår relation till äldstabarnen har tyvärr slaggats igen av dåligt prat och att jag uteslutits. Härom dagen storgrät jag när vi pratade om hur det känns som om hennes slutenhet i att låta mig påverka om barnen tagit ifrån mig chansen att vara en förälder som trivs och kan vara mitt bästa.
I en deal med trohet är jag villig att ta stort ansvar. Men är det slut så är det slut, och då tar jag min kärlek till äldstabarnen och ser hur jag kanaliserar den.
Ta paus eller inte? Ja, vi får väl se där...
Emma:
Barnen bor varannan vecka. Och jag har långt ifrån varit en klockren förälder genom åren. Jag har skällt och gnatat och varit irriterad. Och hon har stöttat och översett med väldigt dumma beteenden av äldstabarnen, samt inte respekterat min vilja att vara med och kommunicera om vad som gäller med barnen.
En fråga: inte är det väl så att Hon menar eller kräver att du ska betala för Äldstabarnen _efter_ separationen? Det handlar väl snarare om att inte börja sär-räkna utgifterna innan ni formellt har verkställt isär-flyttandet?
Det ter sig ganska rimligt för mig att så länge ni delar hushåll, kan det vara klokt att kvarhålla samma ekonomiska kalkyler som tidigare. Annars manar ni fram en situation där inte bara Hon ska räkna ut vad i matkassarna som är Äldstabarnens, utan alla hushållets utgifter upphör att vara gemensamma och ska vägas och mätas enligt olika måttsystem.
Efter en separation tar väl var och en ansvar för sina egna barn och utgifter - och så delar ni på ansvaret för det gemensamma barnet?
Jag skulle dessutom vilja göra ett tillägg i frågan om trohet eller inte trohet.
Möbler, ekonomiska angelägenheter och gemensamma barn brukar man behöva diskutera och hitta gemensamma lösningar för. Men vill man avsluta relationen så kan väl knappast trohet vara något man förhandlar om? När man väljer att göra slut, vilket jag tydligt upplever att Hon håller på att göra, så ska Hon väl knappast behöva kompromissa runt vad själva slutgörandet ska innehålla? Och gör man slut så är det ju ganska naturligt att man sätter sitt "jag" framför ett "vi" - som man har en önskan om att upplösa.
Vill man inte vara med på tåget längre har man rätt att hoppa av. På den hållplats man själv önskar. Det är väl regel nummer två i (kärleks-)relationer: rätten att göra slut.
Radikal mamma:
Det kommer en blogg snart om Äldstabarnen.
Lyckliga Hon har under hela vår relation hållit mig utanför inflytande över Äldstabarnen. Både när det gäller vilka rättigheter och skyldigheter det gemensamma levandet ska innebära i form av städande hur man är mot varandra för att ha det trevligt och annat, och vilka utgifter som är rimliga i form av märkeskläder, fritidsresor och annat.
Däremot har jag hela varit med och betalat. Oftast utan att knota det minsta.
Detta betalande utan inflytande har skavt och varit jobbigt i hela vår relation, och det har ofta gjort äldstabarnen till något jobbigt som gjort mig obalanserad som extrapappa. Irriterad och gnällig och inte alltid bra. Kränkande ord och beteenden av äldstabarnen mot mig har försvarats av Lyckliga Hon.
Därav de frustrerade känslorna där. Lyckliga Hon förstår det mesta av detta och inser att Hon kanske har tagit ut sin frustration från andra delar av relationen där.
Apropå göra slut
Ja, om man ska göra slut så ska man göra slut. Men om man inte ska göra slut utan försöka hitta sig själv och "kanske kunna rädda det här fina", då kan man göra det i form av att man inte letar efter något annat. Då kan man ha en deal om trohet och en deal om fördelning av kostnader för hyra och gemensamma utgifter som bägge tycker är rimlig. Där har vi haft olika åsikter när vi pratat om frågan.
Nu tror jag vi är överens.
Skicka en kommentar