Lyckliga Hon älskar mig inte längre, men vill prata för att förstå. Vill prata i lugn och ro, och i papperen till familjerådgivningen vill hon först "hitta hem" och sedan "förhoppningsvis rädda förhållandet".
Det är en märklig känsla att inte längre vara älskad av någon man vant sig att vara älskad av. Eller? Jag undrar när Hon senaste älskade mig. Egentligen. Huvudvärken i mig har ju försvunnit nu när jag vet. Jag lever inte längre i det förljugna, återhållna, utan äntligen i den raka ärligheten att våga stå för vad man tycker.
Elva år för sent?
Jag grubblar över när nyfikenheten på mig försvann. När jag fortsatte fråga om hennes jobb medan Hon slutade fråga om mitt. Den obalansen har funnits länge.
Den som hon ofta varit de senaste åren är lätt att leva utan. En taggig klagande och missnöjd med hela mig och gnällig på min släkt. Mera smärtsamt är att Hon varit mycket sämre mot mig än mot andra. Och jag har varit sämre mot henne. Tragiskt.
Landar i mig själv och gillar mig bättre för den styrka jag känner.
Däremot vet jag att jag vill henne, den bra och fantastiska Hon, men med det lugn jag känner nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Du är så resonlig. Det låter som om du har varit ganska ego under lång tid, men att du nu omvärderat saker och är där, för ett livslångt förhållande. Som ny kanske. Är det långsiktigt tror du, eller tror du att ni hamnar i samma hjulspår igen, där ni gör varandra illa?
Det är sorgligt att ni väljer att överge varandra, tycker jag och jag tycker att det är lika mycket att överge att skriva om det man anser vara någons sämsta sidor och tala om hur den samma förhindrat vällevnad, när det är någon man nyss älskat eller fortfarande anser sig älska. Det är lika mycket att lämna som att skratta och vara med någon annan, som jag ser det. Och jag tror att för varje bristning, anklagelse och trasigt lämnande blir arbetet med att vara vuxen rollen som gemensamt föräldrapar, oavsett civil status, svårare och tyngre. För mig finns också i att älska att värna. Värnar du?
caroline:
Jag har varit ego. Lyckliga Hon har varit ego, fast på andra sätt. Vårt kommunicerande har drivit mig till pushighet och henne till s feg slutenhet.
Jag landar i mig själv i min terapi och känner mig mer harmonisk. Utifrån mina insikter i terapin på min förmåga att vara en tryggare och bättre människa för mig och därmed för Hon. Jag omvärderar mig själv och hur jag vill leva.
bless:
Jag värnar, vill vara vuxen och kommunicera, för vår skull och för barnens skull. Det är Hon som slutat älska, Hon som ljugit och påstått sig älska under så lång tid.
Det är Hon som som inte vill prata. Som är tom. Jag vill reda ut och få veta vad som känns fel och fattas, men Hon älskar inte just nu. Punkt. Därför ställer jag in mig på att leva utan henne, annars börjar jag bara hoppas, och då gör det ont.
Jag och Lyckliga Hon har levt stressat och gjort oss dåliga väldigt länge. Jag har varit jobbig på många sätt, och vi har drivit varandra till smått vansinne.
Men jag ser med ömhet och kärlek på Lyckliga Hon idag, förstår rätt väl vad jag gjort fel, och vill reda ut och förstå varför allt gick så fel ibland från oss bägge.
Jag saknar vännen Hon som är nyfiken och vill mig väl mest av allt.
Skicka en kommentar