År som gått

Elva.

Jag älskade i början. Verkligen älskade jag. Men jag hade också stora hål inuti som jag inte fått uppfyllda under livet. Ett ensamt barn, en ensam tonåring, en ensam vuxen. Alltid denna ensamhet som jag älskade och hatade. Hål inuti av ledsenhet men också av känslor jag längtat efter men aldrig fått uppleva. Jag projicerade mina drömmar på Lyckliga Hon och tyckte att det var vad Hon gav mig under förälskelsefasen.

En del handlade om sex. Jag var fortfarande en tonåring inuti där och det dröjde till hösten 2006 innan jag kunde förstå min sexualitet och gradvis landa i ett ömsint lugn och inte ett ansträngt presterande. Jag försökte kurera en inre litenhet och osäkerhet och impotens med häftigare och prestationsinriktat sex. All litenhet jag känt så länge skulle bli storhet. Pinsamt. Det var en liten del av Lyckliga Hon, men jag trängde mig på och försökte göra den större.

Och mitt största hål. Tomheten i att inte vara förstådd som en helhet av någon. Att ingen kunde se på mig och säga "Jag förstår dig". Att ha varit osynlig och inte förstådd så länge. Den viktigaste känslan jag sökte var ömsesidigheten i att bli speglad av en vän som förstod hela mig. Jag hade manliga vänner då innan 30. Några var lite prövande i att våga vara ärlig om det jobbiga inuti, det som inte var "Jodå bra", när allt inuti kändes ensamt och tomt. Men det blev inget av någon av relationerna.

Lyckliga Hon gav mig en sån känsla av helhet. Det var verkligen en fantastisk känsla där jag tror att vi var helt överens.

Men jag blev mer förgiftad än hon, även om vi delade behovet. Jag kvävde henne med mina oändliga behov av oss. Vi kvävde varandra genom att definiera oss som det fantastiska som kunde prata om allt och var så jävla bra. Flera gånger har vi pratat skit om egna och varandras vänner och om min släkt för att dom inte förstår och inte är intressanta för oss. Vi har hjälpt varandra att bygga in oss i vårt fort.

Och genom alla dessa år har jag vandrat bredvid Hon med min stora otillfredsställelse. Jag har dominerat och styrt och drivit mot att få mina behov tillgodosedda. Och hela tiden min inre känsla av att Lyckliga Hon inte är att lita på. Att det Hon säger inte är på riktigt. Att Hon inte är stark om jag någon gång behöver vara svag. Ibland har den känslan varit rätt. Men så ofta har den faktiskt bara varit min inre litenhet som projicerats på Lyckliga Hon.

Jag andas in mig själv med värme och går i det tysta tomma hemma. Mycket lugn inuti, men också en del ilska mot Lyckliga Hon för hur Hon agerar nu. Nu finns ingen bekräftelse alls att få från Lyckliga Hon, och jag inser hur nöjd jag borde varit med den fantastiska kvinna som jag nu kanske har drivit iväg från mig.

Och framför allt inser jag att jag är mycket starkare än jag trodde utan Lyckliga Hon.