En dikt I

Det inre en helt vanlig fredag i september 2008

Jag sluter mig och flyr till glädjen
till den oas där jag trivs
där jag vet
där ömheten åter är självklar
där allt åter är enkelt
där jag lugnt ser mig omkring

Jag smakar väldigt lugnt på känslan
Aldrig ha bråttom med dyra viner!
Jaget nickar mot mig
Spritter och sprudlar
och sjunker lugnt tillbaka i soffan
Det stora lugnet fann jag när jag såg regnet
Det regn där värmen kom i magen
Regnet där jag såg dig

Jag förundras nyfiket av styrkan
av att hud mot hud känns så nytt
Din fingertopp innehåller elva år
Den känslan kan göra mig så hel som jag alltid varit
Även när jag inte vågade se
Även när jag inte vågade känna
Även när orden översteg känslan
och kraven kvävde bägge

Jag är fylld av insikt som vill ut
som Tranströmers frö som sprakar i jorden
Jag skriker ut min övertygelse
plågat lustfyllt ömsint lugnt
”Insikten plågar mig”
”Hela jag är ett glädjerus”
”Denna känsla är för mycket att bära”
”Denna njutning måste delas”
”Det är så lugnt att jag exploderar”

Jag famlar efter språk
famlar genom förtvinade synapser
famlar när helt i mig är isär
när det som vill visa kväver

Jag återvänder till lugnet
det bubblande kokande lugna
Jag smakar på mig själv i stora stolta klunkar
och känner smaken av oss