Familjen - Möte med Storebror

Så många år jag famlat efter kontakt med mamma och Storebror. Jag har längtat, jag har försökt, men jag har alltid blivit sedd som den trumpne som "är så arg" eller "så stressad".

De negativa definitionerna och pratet om mig bakom min rygg har legat där som en kvävande känsla i familjen. Alla de där telefonsamtalen som ringts och pratat om mig. Denna mamma som är så gränslös.

Jag. Han den besvärlige.

Och i mig. Han som är utanför. All den smärta som drabbat Lyckliga Hon.

Det har blivit en ömsesidig process av frånvaro som ingen har haft ork att bryta.

Nu har jag träffat min bror och berättat det mesta. Det känns varmt inuti av stödet och jag känner mig modig som vågade. Det finns något att hitta mellan oss, en nära relation som går att hitta igen. Vi är överens om att vi bägge har retat oss på dåliga egenskaper (som vi ofta har själva). Samtidigt märks det på oss bägge att vi har garden uppe. Mest han, som lätt brusar upp mot saker jag säger och känner sig definierad. Och i sina svar definierar han tillbaka.

Vi tassade. Vi prövade oss fram. Jag ville mer än han. Men det var det närmaste och mest förtroliga mötet på länge. Kanske någonsin.

Det är mindre ensamt nu.