Pinsam manlighet I - dryga tjugo

Universitetet, 1990 eller nåt...
Jag satt där, rätt ny på universitetet och pratade med alla dessa medelklassbarn som fanns i min föreningsaktivitet. Jag var enda killen och kände mig utanför mot alla dessa som visste allting om saker och hur saker fungerade. Studievanan lyste om dom. Självkänsla? Jag pratade om självförtroende med en tjej, sedermera framgångsrik journalist. Hon frågade hur man vet att man har självförtroende och är en ledargestalt. Jag svarade att det märker man när man pratar med folk. "Hur då?", frågade hon. Och jag svarade "Det märker man när man styr ett samtal och får andra att prata om det man vill."

Jag minns inte att jag pratade mer med henne efter den gången. Jag kan väl skylla på att det var så jag uppfostrats. Till könsförakt och med en mamma som ständigt avbröt. Alla.

Det var mycket sånt i den åldern. Jag ska ha heder att jag vågade konfrontera en låg självkänsla genom att sätta mig i situationer där jag tvingades bli både verbal och välartikulerad. Men vilken idiot jag var. Så mycket otrygghet som var tvunget att komma ut som könsförakt, dåligt lyssnande och dominant pratande med att avbryta och inte lyssna, utan istället tänka på min nästa replik.

Jag skulle önska att jag inte hade något kvar av det. Men det vore lögn att säga så, även om jag gjort en lång resa från den unge pojken som försökte kränka till sig självförtroende.

Jag pratar fortfarande för mycket och lyssnar för lite.

Däremot får jag sällan eller aldrig tunghäfta och vågar prata med folk jag aldrig träffat. Och jag har blivit oändligt mycket bättre på att ställa frågor när jag pratar med folk. Jag ställer så många frågor att ingen nånsin frågar något om mig...