"Världens bästa pappa" ringer sin mamma

Så sa yngstabarnet. Pappa är bra nu. Han är mild och from som ett lamm och är långt borta från de humörsvängningar och skuldbelägganden som kunde komma ur mig.

Jag håller verkligen på att göra mig fri från att upprepa min mammas skuldbeläggande suckar och min pappas gnälliga klagande.

Jag ringde min mamma idag och kryssade en punkt på att-göra-listan. Jag berättade om vår kris i relationen. Hon och Systern hade anat, hade sett Lyckliga Hons stramhet mot både mig och yngstabarnet. Det är bra att berätta för sin mamma att man är ledsen. Tonläget blir ett annat. De egna irritationerna kan göras begripliga. Men samtalet gick längre än så. Jag vågade berätta om terapi och jobbiga minnen. Om ensamhet i tonåren och dagdrömmen om råttfällorna och om att upprepa mammas suckar och pappas klagande.

Men framför allt sa jag det viktigaste. Jag sa att jag älskar min mamma men att jag är för dålig på att visa det.

Det var det mest innerliga samtal jag haft med min mamma på elva år.

Jag vågade!!!

Jag känner mig fri, och ser fram emot att äntligen få prata allvar med min mamma. Att berätta om jobbiga tonår och kärleken till henne utan att bli skuldbeläggande. Det går.

Skuttar en liten glädjedans och är ännu friare än nyss.