Det jobbigaste med att försöka bli särbo i väntan att Hon ska hitta sig och kanske mig.
Yngstabarnet.
Ur fas.
Älskar - älskar inte.
Landar - faller fritt.
Insikt - förvirring.
Vilja - ovilja.
Men överens.
Ingen vill vara borta från Yngstabarnet.
Älskad klok rolig charmig.
Harmonisk nu efter allt jobbigt.
Min glädje och ömhet.
Mitt lugn och min utveckling.
Min känsla av att vara bra.
Tungt att gå med på en lösning jag inte vill.
För att motsatsen är värre.
Tungt eftersom Yngstabarnet nu är i harmoni.
Den sköna harmonin som kommit med Yngstabarnet.
Tungt med ensamma kvällar.
Ensamma morgnar.
Tungt att Yngstabarnet säkert kommer bli ledsen.
Tungt att att mitt bra inte kommer räcka.
Tungt med mammighet igen.
Hoppas mitt lugn och kärlek räcker direkt.
Att jag orkar.
På sikt såklart.
Vill vara ärlig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
9 kommentarer:
Det är ett helvete att inte ha barnen hela tiden. Det får man hacka i sig. Och hela tiden får man vara ärlig, mot sig själv och barnen. Det har de förjänat. De har rätt att längta den andre, rätt att sörja familj och vi som är vuxna kan också erkänna vår förlust, men vi får samtidigt setill att fungera. Det är arbete. Det klarar du.
Maktobalansen att det är Hon som vill lämna mig och Yngstabarnet halva tiden finns där. Hon väljer fritt, jag väljer det minst dåliga av två alternativ. Där tänker jag inte låtsas.
Även jag kommer att behöva sakna Lyckliga Hon tillsammans med Yngstabarnet.
Och jag måste tillsammans med Lyckliga Hon vara vårt bästa för Yngstabarnet, lyssna på vad vi bägge vill för att fungera. Det kräver ett öppet, ärligt samtal. Självklart klarar jag det, om vi bägge är vuxna och vill varandra väl.
Tyvärr är ju öppenhet och välvilja... Nej, jag tystnar nu.
en förutsättning att hon ska hitta dig igen..det är ju att hon faktiskt slutar upp att leta efter andra karlar hela tiden. De kontakterna måste ta slut...tills hon bestämmer sig hur hon vill göra med dig och er. Annars har ni inte en chans.
kram
Det där med att söka nya män får du prata med Lyckliga Hon om. Jag har sagt mitt till henne.
Jag har krävt trohet medan vi fortfarande vill hitta oss. Det innebär trohet även i ord. Inte skriva längtande om en eventuell framtid tillsammans med någon annan. Hon säger att vad som händer mellan mig och Hon inte påverkas av han som gör henne hel. Jag ser det som att jag är väl bättre än vem som helst. :-)
Jag hoppas Hon är ärlig. Prognosen? Vet inte faktiskt. Äntligen känns hon ärlig.
Maktobalans och allt vad du vill framhålla, som inte är fagert, om ditt livs stora kärlek, den kvinna du vill leva med och som du verkar tycka att du ger allt gott till, efter vad jag förstår det du skriver. Men som jag ser det så blir ni två perifiera och barnet det centrala när det gäller att ordna livet.
Att du kommer att må dåligt, självklart, det gör alla i en skilsmässa, men du har lika stort ansvar som din kärlek för att ni inte orkar samman. Hade du och hon varit rädda om varandra på ett annatsätt och inte farit illa fram med varandra i den omfattning ni gjort, så hade det inte hänt. Det är inte en persons ansvar, är min åsikt.
bless:
Jag förstår verkligen inte din kommentar. Jag pekar hela tiden på att allt varit bägges ansvar. Jag har inte gett allt gott till Lyckliga Hon, liksom Hon inte till mig. Vi har framför allt kommunicerat dåligt och omoget genom hela relationen och byggt in spänningar som till slut exploderar. Det är i högsta grad bägges fel. Jag tycker att alla vinklingar, på min eller hennes blogg om att felet läggs på den ene, är omogna och destruktiva.
Ansvaret nu är att vara ödmjuka om våra egna brister och ärliga och raka mot varandra från nu och resten av våra liv. Isär eller tillsammans.
Jag kommer att må dåligt, men jag kommer också att slappna av om det blir skilsmässa. Det är många känslor jag vill slippa.
Ok. Jsg vet inte hur jag ska förydliga det jag tänkte. Men ungefär så här kanske: Att jag läser en tendens på din blogg att det är Lyckliga Hons val nu som ställt allt på ända. Att det är hennes val i nuet att separera/lämna dig som är det svåra. Det ser jag som en motsättning till att tycka att hur ni behandlat varandra är erat gemensamma ansvar och att den nuvarande situationen är lika mycket skapad av er båda gemensamt.
Som jag förstår det du skriver och jag vet mycket väl att en blogg kan vara en ventil att häva ur sig på och det ger bara en skärva av den komplexitet som livet är. Men jag utgår från hur jag tolkar dina texter, om ditt liv vet jag ju inget.
Och den text som jag nu tror har försvunnit om världens mesta egoist (eller något liknande)som syftade på Hon och andra texter med klagande ton på nätet i offentligheten tror jag är förödande för varje försök till gemensam kärlek. Helt enkelt, skulle i alla fall jag ha otroligt svårt för att känna värme och tillit när någon hängt ut min ynklighet. En enkel tanke att hålla sig till i sköra sammanhang (kanske rent av alla sammanhang) är att säga det negativa i enskildhet och det positiva så att alla får veta. Även om inte speciellt många känner till vem du är, så räcker väl det att den du klagar på vet att du gör det inför alla och en var som orkar läsa, tror jag.
Givetvis kan jag ha helt fel. Men jag tror du slår sönder skärvorna av er relation till så små delar att det inte går att limma ihop.
Hur det än går, så kommerdu att leva i välmåga igen och jag önskar dig verkligen vällevnad. Lyckat till.
Oj, jag ber om ursäkt för alla felplacerade bokstäver, hade lite bråttom:)
Tack för lyckatillet. Det behövs.
Det jag menar är att valet att separera och i första hand hitta sig själv och i andra hand möjligen mig, är hennes. Liksom valet att just nu helst inte prata alls.
Jag vill nå en enighet om att det som hänt är bägges fel. Annars kan vi aldrig mötas. Och jag kämpar för en ärlighet från henne som ofta saknats. Det är främst detta jag skriver om, liksom Hon skriver om hur Hon inte fått ta plats under alla år. Det finns gott om områden där jag inte fått ta plats.
Kanske ger hon bilden att bägge är ansvariga för det som gått fel på sin blogg?
Egoistinlägget var en reflektion om att Något fick hennes gamle vän att säga så om henne. Jag vet faktiskt inte vad.
Skicka en kommentar