Att fånga ett minne efter alla år

Mamma: Du var så charmig och alla brydde sig så mycket om dig, så jag ägnade mig nog mer åt din storebror.

Den där historien är en del av familjeberättelsen och jag har alltid tänkt på den som att jag fick kärlek av andra och då fick min bror mer uppmärksamhet av mamma. Jag är uppfödd på denna och andra berättelser, men det har varit berättelser och inte minnen.

Jag har aldrig kunnat återvända till minnet och greppa det, men något i mig har släppt efter att ha pratat med mamma om både det och annat. Jag hittar känslan av minnet efter alla år.

Nu hittar jag det. Och det känns fysiskt i kroppen. Känslan är funnen.

Jag känner...
längtan
avstånd
orättvisa
avundsjuka
ensamhet

Jag söker efter minnet och hittar det äntligen. Jag ser mig som på film. Hemma, borta, stranden, inne, ute. Överallt känner jag minnet i mig, som en spänning, en osynlighet, en ensamhet.

Jag ser mig själv sitta i en mosters eller någon annans knä, nöjd för att vara sedd för ytliga saker som charm och leenden, men liten inuti av all längtan efter att få sitta oftare i mammas knä. Där den riktiga tryggheten fanns. Jag fick B-varianten.

Och det känns vilsamt att känna att jag hittat minnet. Det finns ingen bitterhet i mig när jag tänker på det. Jag kan se på min mamma med värme men ändå prata med henne om att det minnet har gjort något med mig, gjort mig ensam och otrygg och uppmärksamhetssökande. Jag förlåter.

Jag tror att jag närmar mig min låga självkänslas rotsystem.