Pinsam manlighet II - cirka 25

Mitt första längre förhållande. Vi hade det inte så bra och det var jag som älskade mindre och var på väg bort. Jag kände att jag inte utvecklades längre, att jag hölls tillbaka av svartsjuka om vad jag gjorde med min tid. Jag var ganska jobbig. Hon var lite gråtmild och småledsen en helgdag och ville ligga i sängen och gosa lite. Jag låg där en liten stund och sa sen: "Nej nu vill jag göra något annat, Gosa är slöseri med tid".

Vissa rester av det levde kvar in i förhållandet med Hon, och jag tror det var först när jag och andra fick barn som jag fullbordades som en människa som är väldigt kapabel att både ge och få ömhet. Och när jag är där har min älskade Hon försvunnit och tappat den självklara viljan att söka upp och smeka, pilla eller massera.

Varför blir det så? Är det alltid den som är i underläge eller älskar mer som vill ömhet? Det låter troligt. Den som inte älskar har mindre intresse av ömhet. Såklart.

Men en central del av beteendet för mig själv var den dåliga egenheten att inte ha förmåga att njuta i nuet, utan ständigt sträva efter något annat Sen. Det är ett fundamentalt drag i min personlighet som ställt till en hel del elände för andra och mig. Dels för att jag inte njuter av det jag är i, dels blir otålig och dels lätt ställer orimliga krav. Jag återkommer till den delen.