För vem?

Den förmenta snällhetens bubblande vilja kommer. Inuti oss väcks den självklara lusten att göra något för någon. Vi säger något snällt, vi hjälper, vi vill kramas, vi ger ett råd.

Krama sitt barn. För att man själv söker ömhet? Att tränga in i barnets integritet för vår skull.
Att råda en vän att lämna partnern. För att man själv vill bli mer behövd av vännen? Vi projicerar våra önskemål och ser inte vännen.
Säga något snällt. För att få något tillbaka? Vi söker bekräftelse, och vill inte ge.
Skaffa en partner. För att bota sin ensamhet? Vi ljuger för oss själva om vår självständighet.

Jag tänker, grubblar, förhåller mig, försöker bli bättre på att hitta ett genomtänkt varför inuti mig själv.

Men den där mamma som trängde sig på mig i barndomen. Det var nog mycket för henne. Inser det. Men att jag kände mig behövd. Inte bra det där.