Den kvävande familjen

Det smög sig på under barndomen, den där känslan av att familjen faktiskt kvävde. När det blev för ensidigt blev allt så jobbigt.

När mamma och pappa allt mer slutade ordna fester och ha ett umgänge vid sidan av familjen. Det var släktträffar och kalas och födelsedagskalas med mockatårta eller gräddtårta beroende på om det var mammas eller pappas sida.

Umgänget med pappas släkt som bara upphörde och jag förstod inte varför.

Alltid denna pappa som inte såg mig, som hånade eller pikade men som jag ändå beundrade.

Den mamma som gav ömhet och frågade om läxorna och la sig i städning och valde kläder och behandlade mig som ett litet barn och ständigt kramar (för hennes skull?), och alltid detta förakt inom mig som jag bär som en så tung ryggsäck än idag. Jag tror det föraktet släppte i söndags. "Jag älskar dig mamma men jag är dålig på att visa det."

Alla bråk, alla gliringar från pappa till mamma, alla suckar från mamma. Allt skavande kvävande jobbiga.

Och jag, med mina sågbladsdrömmar som kände att jag inte fick märkas.

Från tretton års ålder har jag inga varma minnen från familjen. Det finns skratt och roliga saker i mitt liv, men mycket är så slutet och så otåligt.

Och i vår puppa har jag och Lyckliga Hon gjort samma sak. Vi har låst oss i familjen mer och mer och försökt lösa problemen med ännu mera vi. Konstituerat vår överhöghet och hur himla mycket mer gemensamt vi har, och bjudit över varandra i att göra andra människor tråkiga genom att klaga på dem. Hon på min släkt, jag på hennes vänner.

Varför? Varför?