Freudian slip?

"När vi får lägenhet har vi ju inte längre en relation."

Så sa Lyckliga Hon apropå att hon tycker jag vill prata för mycket, och vräkte på med så arga "alltid" och "aldrig" att jag till slut blev förbannad (efter ännu en kväll när jag satt tyst med mitt och hon somnade i soffan).

Jag är rädd att det är hennes syn. Att hon bara tänker "flykt" och inte "försöka hitta".

Meningen är märklig. Alldeles oavsett att vi alltid har en relation så länge vi har gemensamt barn, så trodde jag att vi var överens om att vi ska sära på oss men vara trogna och försöka hitta vår kärlek igen.

Det är den bekräftelsen jag försöker hitta nu, för att få veta om det är värt att vänta och hoppas på att den bra, snälla, charmiga Lyckliga Hon någon gång ska nå även mig. Den där meningen var inte vad jag behövde.

Vilket innebär att jag lever i samma gamla skavande känsla av att något tänks som inte sägs som jag nästan alltid levt i. Fast lugnare inuti.