Mental träningsvärk

Mycket prat och träffar med familjen i helgen. Både mamma och pappa. Det känns rent att ha berättat om minnen, jobbiga minnen av råttfällor och kränkande ord, men berättat ännu mer om att ha slarvat och känt hur bägge parter slarvat med relationen de senaste åren. Värmen att bli sedd och värmen att vara nyfiken och fråga. Som jag saknat det. Jag vågade.

Jag känner mig både pigg och trött. Pigg på att äntligen trivas med att se ett liv i lugn och ro och slippa bort från det som kännetecknat så mycket av de senare åren. En gnällig Lyckliga Hon som så sällan liksom... tyckt om mig. Som klagat på min släkt och varit missnöjd med mig. Och jag med henne. All stress. Så otåligt allt varit, så mycket sökande efter... vadå? Så obalanserat och förljuget det syns nu.

Nåja, det är efteråt med det. Det är en stor mental träningsvärk inuti.

Med några dagar borta från Lyckliga Hon inser jag att det viktigaste jag känner är att jag ser henne som förlorad. Papperen till familjerådgivningen är inlämnade, men jag undrar om hon vill rädda något. Med hennes trötthet, panik och att hon träffat nån ny manlig vän som får henne att fundera länge innan hon säger om hon är förälskad eller inte, räknar jag med att det här kommer att ta slut. Räknar med att Hon bara retar sig på mig just nu och får bekräftelse om att allt är mitt fel.

Det känns skönt att tänka så, tänka att ett helt annat liv inte skrämmer mig. Den största risken är att jag stänger av mig i bitterheter mot Lyckliga Hon. Det väller upp mycket arga minnen mot Lyckliga Hon från våra elva år. Det gäller att vara öppen och inte låst om öppningarna kommer.

Jag vill för min del att Lyckliga Hon och jag ska hitta varandra byggt på att reda ut vad som hänt. Inte minst vill jag förstå hur vi lyckades göra varandra till något ingen av oss trivdes med. Jag tror att vi kan hitta varandra på andra sidan såna faktum, men ärligt talat så vet jag inte. Det vore ett fiasko om två människor som pratat så klokt, skrattat så mycket, gjort så mycket roligt och njutit så, inte ska kunna lära sig att leva ihop, bara för att man har olika syn på hur känslor ska visas (och en del annat också...). Jag har varit en pest ofta, men jag har haft bra hjälp av Henne.

I den förståelsen om hur vi gemensamt förstörde oss, tror jag vi kan bygga något som är... ja... byggt på den ärlighet jag känner att jag bygger min relation med min släkt på just nu. Att veta vad något är och därför kunna slappna av.

Godnatt!