Det är inte ens fel att två växer ihop

Jag fick just en total insikt i skallen. Jag såg på reklam för fotboll på TV, och då såg jag kristallklart. Jag vill se mer på fotboll.

Vi växte ihop jag och Lyckliga Hon och det var verkligen inte bara mitt fel så som Lyckliga Hon får det att låta nu. Så som Hon drev oss till att växa ihop på den tiden när Hon "inte hade något liv" (Hennes egna ord).

Jag minns hennes hån mot det nördiga med min gamla hobby, den som pappa hade hånat mig för. Jag minns svartsjukan mot mina vänner som också var vänner med mitt ex. Jag minns skuldbeläggandet av mina långa telefonsamtal om nördiga hobbies med min kompis.

Och fotboll. Minnet skakar frustrerat av minnen av skukldbelägganden för min tråkighet om jag någon gång sett på fotboll. Och det är verkligen inte bara i dåtid, utan årsaktuellt. Det har fått mig att se mindre på fotboll än jag velat för att inte ådra mig Lyckliga Hons skuldbeläggande för tråkighet eller nördighet. Hon har ju aldrig varit intresserad av eller velat ha den arbetarklasskille som jag också är innerst inne. Och jag har velat vara till lags och försökt trivas i en ny jag som inte var lika intresserad av fotboll och andra typiskt manliga sysselsättningar.

Jag har försökt internalisera Lyckliga Hons projektion av mig.

Tamejfan att jag ska se mer på fotboll nu när Lyckliga Hon äntligen tillåter mig.

Mental notering. Ta upp på nästa terapi. :-)