Freudian slip?

"När vi får lägenhet har vi ju inte längre en relation."

Så sa Lyckliga Hon apropå att hon tycker jag vill prata för mycket, och vräkte på med så arga "alltid" och "aldrig" att jag till slut blev förbannad (efter ännu en kväll när jag satt tyst med mitt och hon somnade i soffan).

Jag är rädd att det är hennes syn. Att hon bara tänker "flykt" och inte "försöka hitta".

Meningen är märklig. Alldeles oavsett att vi alltid har en relation så länge vi har gemensamt barn, så trodde jag att vi var överens om att vi ska sära på oss men vara trogna och försöka hitta vår kärlek igen.

Det är den bekräftelsen jag försöker hitta nu, för att få veta om det är värt att vänta och hoppas på att den bra, snälla, charmiga Lyckliga Hon någon gång ska nå även mig. Den där meningen var inte vad jag behövde.

Vilket innebär att jag lever i samma gamla skavande känsla av att något tänks som inte sägs som jag nästan alltid levt i. Fast lugnare inuti.

Pest eller kolera?

Alla som läser på Lyckliga Hons blogg ser hur hon njuter av separationen, att Hon träffat en manlig vän som gör henne hel och får henne att studsa. Hon gör ett fritt val, vill lämna mig helt och Yngstabarnet varannan vecka.

Jag har inte gjort ett fritt val. Jag stod mellan ett dåligt och ett ännu sämre. Det är samma gamla hot om "Annars lämnar jag dig" som Lyckliga Hon i handling visat i över ett års tid nu. Ja, jag har också sagt det, har vantrivts och velat lämna känslokylan och egoismen för att slippa, som ett sätt att försöka få henne att se sina kränkningar och ta ansvar.

Vi har definitivt olika prioriteringar i det här. Jag känner att hennes val är att i första hand komma bort och i andra hand att försöka hitta kärleken till mig. Jag gör det för att försöka rädda vårt vackra. Därför har jag kravet på trohet, att inte leta annat, att inte längta och planera och drömma med andra ens i ord. Så länge vi gör det för att rädda står vi för det. Jag hoppas Lyckliga Hon håller den dealen.

Vi är inte överens om vad vi vill. Med det vill jag vara ärlig med mot Yngstabarnet. Annars är jag inte ärlig mot mig själv.

Längtan just nu

Vi ska prata ikväll.
Leta lägenhet närmar sig.
Överens om "Paus för vår skull".
Försöka rädda.
Andas.
Tänka.
Kanske hitta luften.
Så att Hon kan återfinna kärleken.
Och hoppas att jag finns kvar om Hon gör det.
Och även jag andas friare.

Ställer krav.
Om äldstabarn.
Om trohet.
Överens där.
Och även jag andas friare.

Känner längtan.
Vill gråta tillsammans med Hon.
För att vi låtit barndomsbagagen förstöra det vackra.
För att marionettrådarna fått styra.
Och vi inte gjort oss fria.

Njuter av mina jobbiga barndomsminnen.
Friheten kommer av att återuppleva.
Och stå kvar.

I väntan på vadå?

"Du ska veta en sak. Lyckliga Hon är världens mest egoistiska människa."

Den meningen har etsat sig fast i mitt medvetande. Jag och Hon hade varit ett par väldigt kort när Hon träffade en gammal manlig vän som tog mig åt sidan och sa den till mig. Jag ruskade av mig och kände inte igen mig. Runt hennes långa otrohetsfling med Rocky dök den ofta upp i skallen. Den stämde ju så bra.

Nu när Hon behöver fundera på vem Hon är och om Hon vill oss framstår det som än mer kristallklart att han hade rätt. Vi sluter dealar och Hon gör som Hon vill. Känner jag.

Hon åker iväg till annan ort över helgen och träffar vänner. Däribland en ny manlig vän. Dom har "gått promenader", "fikat", "druckit vin", "pratat mig hes" och hon "tycker mycket om honom och vet inte var jag landar". Jag vet inte vad detta betyder, men Hon tänker efter innan Hon svarar nej på om Hon är förälskad i honom.

Hon funderar på vad Hon vill och vill hitta sig själv innan Hon vet om Hon vill leva med mig. Vi ska gå till familjerådgivning och det känns som om Hon prövar vingarna för att jämföra. Hon säger att det bara är vänskap, men Hon berättade inte om första gången dom träffades förrän jag frågat. Enligt mig har vi en deal om trohet tills dess vi sagt att det är slut. Jag hoppas vi är överens om det.

Jag har bestämt mig för att tänka så att om Hon vill mig så vill Hon mig trots att han som vän kan fresta henne till mer. Jag känner resignation om hennes kommunikation och inte svartsjuka. Som att hon bestämt sig men ljuger för mig.

Jag har bestämt mig för att agera som om det här är slut, och hoppas att Lyckliga Hon vill reda ut i familjerådgivningen, och försöka förstå vad som hänt (det håller hon med om) och hitta det gemensamma igen (där tiger hon). Sen får jag se vad jag vill.

Och den där meningen upprepas ibland i mitt huvud och säger åt mig att jag borde ta den på allvar.

Dubbla känslor

Barndomsminne:
Jag har gjort något dumt och skäms och har sagt förlåt och är ledsen men det kommer inte någon förlösning från mamma eftersom pappa också ska straffa mig när han kommer hem, "så att jag lär mig".

Jag är så glad över att en inre harmoni sprider sig av att jag minskar risken att jag ska kränka igen i framtiden. Jag sorterar och landar i mig själv.

Och samtidigt är jag fylld av smärtsamma barndomsminnen av osynlighet som jag återupplever när Lyckliga Hon inte ens vill prata. Jag blir mig själv som barn igen.

Det är inte lätt att hålla ordning i de parallella processerna.

Jag vill fylla i papperen till familjerådgivningen nu, där min viktigaste punkt är min skam för hur jag erövrat vårt förhållande för mina drifter. Jag tror inte Lyckliga Hon vill ens det.

Och jag måste berätta om såna minnen för min mamma och att Lyckliga Hon utsätter mig för precis sånt just nu.

Min största längtan

Vad jag vill mest.

Att bara få lyssna. Inte prata själv, inte komma med funderingar. Bara ligga och lyssna på Min älskades röst, och i det lyssnandet bevisa för henne det jag vet.

Jag vill det här, men på rätt sätt den här gången.

Jag är nyfiken. Hon orkar inte frågor, orkar inte krav, men hon antyder att Hon orkar prata om jag vill lyssna. Att hon kan tänka högt. Jag blev glad av det.

Just nu, ensam i en fredagshöstig lägenhet utan min älskade, är jag lugn.