Dubbla känslor

Barndomsminne:
Jag har gjort något dumt och skäms och har sagt förlåt och är ledsen men det kommer inte någon förlösning från mamma eftersom pappa också ska straffa mig när han kommer hem, "så att jag lär mig".

Jag är så glad över att en inre harmoni sprider sig av att jag minskar risken att jag ska kränka igen i framtiden. Jag sorterar och landar i mig själv.

Och samtidigt är jag fylld av smärtsamma barndomsminnen av osynlighet som jag återupplever när Lyckliga Hon inte ens vill prata. Jag blir mig själv som barn igen.

Det är inte lätt att hålla ordning i de parallella processerna.

Jag vill fylla i papperen till familjerådgivningen nu, där min viktigaste punkt är min skam för hur jag erövrat vårt förhållande för mina drifter. Jag tror inte Lyckliga Hon vill ens det.

Och jag måste berätta om såna minnen för min mamma och att Lyckliga Hon utsätter mig för precis sånt just nu.